DIOXITOLUOLER Cavallo i Rom); i senare lid ha de ofta en toppig filthatt (pilos) och (särsk. på myntbilder) 2 stjärnor till attribut. I Sparta var deras urgamla symbol 2 parallella, med tvärslår förbundna bjälkar (do'kana). D:s kult är, ss. M. P. Nilsson uppvisat, urspr. en huskull, varom (hus-) ormen ss. deras attribut och offer i form av en dukad måltid, s. k. theoxenier (se d. o.), bära vittne. Jfr A? vi ner och A 1 c i s. — Benämningen d. nyttjas även bildligt om 2 gemensamt uppträdande, oskiljaktigt förenade kamrater. H. Sj. Diosku'rides (Dioskorides), P e d a-n i o s, forntidens förnämste forskare på botanikens och farmakologiens område (o. 50 e. Kr.), f. i Anazarbos i Cilicien, studerade i Tarsos och Alexandria, medföljde som läkare på kejsar Claudius’ och Neros fälttåg och lärde därvid känna främmande länder, vilkas växter han beskrev. D:s’ stora verk, »Peri hyles iatri-kes» (se Botanik), eg. en läkemedelslära, vilken huvudsaki. behandlar växterna från synpunkten av deras nytta för medicinen, meddelar utförliga uppgifter om den tidens droger, deras användning, förvaring och verkningar samt gällde under antiken och medeltiden som huvudkällan vid botanisk och farmakologisk forskning. Till detta D:s’ verk, vilket omfattar 5 böcker och även behandlar den medicinska användningen av vissa djur och mineral, ansluta sig ännu två över medel mot djur- och växtgifter, »Peri deleterion farmakon» och »Peri iobolon», vilka dock sannolikt författats av en yngre D. från Alexandria. Omtvistat är även ett den äldre D. tillskrivet arbete över huskurer, »Peri euporiston ... farmakon». Av D:s’ läkemedelslära ha åtskilliga handskrifter blivit bevarade. De viktigaste källskrifterna äro två i nalionalbibl. i Wien, »Codex Constan-linopolitanus» (Cæsarius) från 5:e årh. och den måhända ännu äldre »Codex Neapolila-nus», båda försedda med avbildningar. Den äldsta uppl. av D:s’ verk utgavs i Venedig 1499 av Aldus Manutius, den senaste i 3 bd 1907— 14 av M. Wellmann. — En del av D:s’ växtnamn användas, med obetydlig ändring genom latinisering, som släktnamn i den moderna botaniken men beteckna ofta helt andra växter, än dem D. synes ha avsett. O. Gz. Diosku'ros, biskop i Alexandria 444 (död 451), eftersträvade primatet över den österländska kyrkan, avsatte biskopen av Konstan-tinopel på synoden i Efesus 449, men hans makt bröts på konsiliet i Chalkedon (se d. o.). D. dog i landsflykt. S. N. Dio'sma, växtsläkte av fam. Ruta'ceæ med o. 12 arter i Kaplandet. Mindre buskar med smalt lanseltlika blad och små, vita el. röda, välluk tande blommor. D. fragrans odlas vid Rivieran ss. prydnadsväxt på friland. A. V-e. Diosmo's, fys., se O s m o s. Dio'spolis (grek., »Zeus’ stad»), namn på flera antika städer. D. parva (»lilla D.»), stad i Egypten vid Nilens nedre lopp. D. magna (»stora D.»), staden Tebe i Egypten. W.N. Diospy'ros, tropiskt växtsläkte av fam. Ebe-na'ceæ med o. 200 arter, träd el. buskar med merendels hård och vackert färgad kärnved samt jämförelsevis små, oftast i bladvinklarna sittande, enkönade blommor. De tomatliknande, orangeröda el. guldgula frukterna av D. kaki och de körsbärsstora, klotrunda, svarlblå, söta frukterna av D. lotus, båda inhemska små träd i Ostasien, men mångenstädes odlade, även i s. Europa, ätas cl. användas till beredning av ett slags vin m. m. Stammarna av många D.-arter lämna största delen av det för svar-veri- och finare snickeriarbeten viktiga träslaget ebenholts (se d. o.). A. V-e. Dioxiantrakino'n, antrakinon (se d. o.), i vilken två väteatomer ersatts av hydroxylgrup-per. De tio teoretiskt möjliga d. äro även kända; bland dem märkas alisarin, kinisarin och krysasin. [WZc.] Dioxibenso'ler, C6H4(OH)2, tre olika isomera former finnas: Från v. pyrokatekin, resorcin, hydrokinon. 1. Pyrokatekin har fått sitt namn av att den först framställdes genom torrdestilla-tion av katekin; tekniskt erhålles den genom smältning av ortoklorfenol med alkali; användes under namn av dinol ss. framkallare i fotografien, färgas grön av järnklorid. 2. R e-s o r c i n framställes ur metabensoldisulfon-syra genom smältning med alkali och har stor teknisk användning ss. utgångsmaterial för framställning av färgämnen, färgas violett av järnklorid. 3. Hydrokinon erhålles genom reduktion av kinon med svavelsyrlighet, oxideras lätl tillbaka till kinon och verkar därför som ett kraftigt reduktionsmedel, användes ss. framkallare i fotografien. Lj Dioxitoluo'Ier, föreningar härledda ur kolvätet toluol, CeHgCHs, i vilket två väteatomer i kärnan ersalts med hydroxylgrupper. Den viktigaste d. är orcin, som förekommer i talrika lavarter. Orcin färgas blåviolett av järnklorid. Lj. - 409 — — 410 —