DIRIGOLD individ utan att ha genomgått något larvstadium. Motsats: indirekt utveckling. H. W. Direktö'r (fra. directeur, etymologiskt samma ord som direktor), chef, styresman, ledare; särsk. om cheferna för åtskilliga allmänna verk och inrättningar, vanl. sådana med mer el. mindre teknisk prägel, om ledare av enskilda bolags verksamhet el. om föreståndare för vissa undervisningsanstalter, akademier o. d. Verkställande d., ofta titel på chefen för ett a.-b., eg. betecknande honom ss. den, vilken har driftsledningen om hand och representerar bolaget utåt. Di'rhem. 1) Vikt med lokalt varierande storlek i de muhammedanska länderna och de till Turkiet fordom hörande länderna på Balkanhalvön. Där och i Turkiet = 1/4oo oka = 3,214 gr., i Abessinien 2,59 gr., i Persien = 9,201 gr., i Egypten = 3,oss gr., i Tripolis = 3,05 gr. Sedan metersystemets införande användes d. som beteckning för viktenheterna gr. = euhry d., cgr. = achary d. och mgr. = michary d. N. L. R. 2) Arabiskt silvermynt, präglat sedan slutet av 600-talet. D:s vikt var från början 2,97 gr. och halten god. Under tiden 800—1012, då d:s största utbredning inföll, voro vikt och halt mycket växlande, och under de följande 200 åren slogos de i koppar el. billon. Under 12- och 1300-talen präglades d. åter i silver men oftast med mycket låg vikt och undanträngdes i de ö. muhammedanska länderna i början av 1400-talet av tenkan (se d. o.). D. ingå i stort antal i sv. silverfynd från vikingatiden (se Ara-b i s k a m y n t). N. L. R. Dirichlet [-kle'], Peter Gustav Lejeune, tysk matematiker (1805—59), prof, i Berlin 1831, i Göttingen 1855, där han efterträdde Gauss. D:s avhandling »Über die Dar-slellung ganz will-kürlicher Funclionen durch Sinus- und Ko-sinusreihen» (1837) är grundläggande för den viktiga teorien för trigonometriska serier; han ställde i denna avhandling Fouriers (se denne) epokgörande upptäckt på en säker mate matisk bas genom att angiva tillräckliga villkor för möjligheten att i trigonometrisk serie utveckla en godtycklig funktion. I samband härmed uppträder hos D. för första gången den klara definitionen av det allmänna (d. v. s. av varje analytisk framställning obe roende) funktionsbegreppet. Sitt största intresse ägnade D. åt talleorien; han har här verkat nyskapande framför allt genom att tillämpa analytiskt-funktionsteoretiska synpunkter. De »dirichletska serierna» (av vilka Riemanns berömda f-funktion är ett specialfall) utgöra sålunda ett av den moderna talteoriens viktigaste hjälpmedel; dessa seriers teori bildar i och för sig ett viktigt kapitel inom funktionsteo-rien, vilket efter D. och Riemann behandlats och alltjämt föres vidare av en rad framstående forskare. Som föreläsare har D. haft den stora förtjänsten att till sin samtid förmedla kännedomen om Gauss’ fundamentala verk. D:s samlade arbeten utgåvos i 2 bd 1889 —97 av L. Kronecker och L. Fuchs. Z-n. Dirigent [-gän't el. -Ja'nt] (till lat. diri'gere, se Dirigera), ledare (för kör, orkester m. m.), musikanförare. Nödvändigheten av en enhetlig ledning av ett större antal personer, som skola utföra ett musikverk, är odisputabel och har erkänts redan tidigt. Det viktigaste medel, d. därvid använder, är markeringen av takt och tempo. Förr skedde detta genom stampning el. genom slag med stav, notrulle el. stråke på d.-pulpeten, i senare tid genom vissa ljudlösa rörelser med taktpinnen. Genom förändringar av dessa rörelser liksom genom andra suggestiva medel (blickar o. d.) kan d. hos de medverkande framtvinga ett utförande i stort och smått enl. sina avsikter. Denna suggestionsförmåga är måhända den viktigaste förutsättningen för d.-begåvningen. Dessutom fordras gott musiköra, i sht rytmiskt sinne, och en kraftig fantasi. Studierna böra åsyfta förtrogenhet med de musikteoretiska ämnena (harmonilära, kontrapunkt, rytmik, formlära, stillära), med människorösten och dess funktioner, likaså med musikinstrumenten, instru-mentationslära, partiturläsning och partiturspel, musikhistoria och musikestetik samt en viss färdighet på pianot, helst även på något stråkinstrument. Den överlägsna personlighet, en d. bör vara, är icke heller tänkbar utan en omfattande allmänbildning. — Litt.: R. Wag-ner, »Über das Dirigieren» (bl. a. i »Breitkopf u. Härtels Musikbücher», 1914); F. Weingart-ner, »Über das Dirigieren» (5 Aufl. 1920); C. Schröder, »Handbuch des Dirigierens» (8 Aufl. 1925 i »Hesse’s Illustrierte Handbücher», 14); G. Schünemann, »Geschichte des Dirigierens» (1913); H. Scherchen, »Lehrbuch des Dirigierens» (1929). F. S-l. Dirigera [-ge'- el. -Je'-] (lat. diri'gere, räta ut, rikta), styra, rikta, bestämma; leda el. anföra (en kör, orkester o. d.); skicka el. sända (en truppstyrka). DFrigold, en aluminiumbronslegering be — 429 — — 430 —