D’1SRAEL1 D’lsraeli [dizreiTi]. 1) Isaac D., engelskjudisk förf. (1766—1848), son till en från Venedig inflyttad se-fardisk köpman, som lät honom utbildas till samma yrke i Amsterdam och Paris. D. visade dock mera intresse för litteraturen, utgav 1790 »A defence of poet-ry» och ägnade sig därefter helt åt litterära värv. D. utgav ledigt skrivna samlingar av lärda no tiser, författareanekdoter och små essayer: »Curiosities of literature» (3 bd, 1791—1834; sv. övers. »Kuriositeter i litteraturen», 1868), »Miscellanies» (1796), »Calamities of authors» (1812), »Quarrels of authors» (1814); berömdast är hans »Essay on the literary character» (1795). D. skrev även berättelser, ett par värdefulla historiska arbeten, »Inquiry into the literary and political character of king James I» (1816), »Commentaries on the life and reign of Charles I» (5 bd, 1828—31), och fragment av en planerad engelsk litteraturhistoria, »Amenities of literature» (3 bd, 1841). D., som i en anonym skrift »Genius of judaism» (1833) utvecklat sin uppfattning av judendomen, lät döpa sina barn. D. 2) utgav en samlad uppl. av hans skrifter jämte biografi (1862). C. V. J. 2) Benjamin Disraeli, den föregåendes son, efter 1876 earl ofBeaconsfield, engelsk statsman (21/i2 1804—10/4 1881), mottog i sin faders hem en god, säkerligen övervägande litterär och fantasieggande uppfostran, i åtskilligt olik den, som kom samtida engelska pojkar till del. Ett försök att sätta honom i skola synes ha slagit mindre väl ut. 1817 övergick fadern med hela sin familj till kristendomen, som D. alltid skulle hålla högt som »fulländad judendom». Alltid skulle D. också bevara en djup beundran för sin egen ras och dess insatser i historien. Hans egen höga ambition hade i denna raskänsla ett gott stöd. 1821 inträdde han i en advokatfirma i London i syfte att göra en juridisk karriär. Hans penna och hans pengar invecklades emellertid i börsspe kulationer, som för all framtid hårt skulle belasta hans ekonomi. Med stor energi men ringa framgång kastade han sig också in i ett stort tidningsföretag, varifrån han dock snart skildes. 1826 publicerade han sin första bok, den långa novellen »Vivian Grey», med livliga scener ur aristokratiens och politikens för honom ännu skäligen obekanta värld. Men boken bidrog att öppna portarna för honom till samma värld. Sjukdom och resor fyllde de närmaste åren av hans liv vid sidan om litterära sysselsättningar. Ur dessa framgingo bl. a. »Con-tarini Fleming», »The wondrous tale of Alroy»h »Henrietta Temple», vilka mer el. mindre fortsatte linjen från »Vivian Grey», samt några politiska skrifter: »What is He?» (1833), »Vin-dication of the British constitution» (1835), »Runnymede letters» (1836). Såväl 1832 (2 gånger) som 1834 och 1835 sökte D. förgäves bli invald i underhuset på program, som redan nu präglas av en demokratisk toryism och därför skaffade honom vänner och motståndare ur skilda läger. Först 1837 vann han en plats i underhuset (som konservativ representant för Maidstone). Hans jungfrutal vittnade om mycket mod men också om en excentricitet i sätt och tal, som icke fördrogs av underhuset. Det blev ett ryktbart fiasko. 1841 invaldes D. av valkretsen Shrews-bury. De närmaste åren spelade han icke någon framträdande roll i underhusets debatter, men lyckades att tillägna sig dess stil och vinna dess öra. Mera betydde han genom sina politiska romaner, »Coningsby» (1844) och »Sybil» (1845), båda med en mer el. mindre tydlig kritik av den officiella konservatismen under Peels autokratiska ledning, den senare dessutom ett bidrag till tidens sociala fråga. Även i underhuset drevs han alltmer till opposition mot Peel, som 1841 vägrat honom ett ämbete och sedan genom en alltmer liberal politik avlägsnade sig från de konservativa grundsatser, som varit Peels och förblevo D:s. När Peel hösten 1845 accepterade frihandelsprincipen och 1846 föreslog parlamentet att avskaffa spannmålstullarna, följde större delen av det konservativa partiet D. i hans opposition, under ledning av Lord Derby i överhuset och G. Ben-tinck i underhuset. När den sistnämnde redan i sept. 1848 avled, blev D. med begåvningens rätt partiets ledare i underhuset, låt vara icke utan fientliga manövrer och åtskillig missaktning från talrika opponenter, som funno bördens, den sociala ställningens el. karaktärens krav illa tillgodosedda. Samtidigt hade emellertid D:s från ungdomen dåliga ekonomi, förvärrad genom ett högt levnadssätt och ockrar-räntor, blivit bättre, dels genom ett rikt gifte — 453 — — 454 —