DITZINGER art. Termen dithy'rambos, vars ordbildnings-typ tyder på förgrekiskt ursprung, betecknar eg. den rituella dansen vid Dionysos’ fester med dess orgiastiska karaktär, därefter de körsånger med ämne ur guda- och hjältesagan, som beledsagade dansen. De enda bevarade proven på diktarten finnas bland Bakchylides’ dikter (se denne): de skilja sig ej väsentligt från korlyrikens andra former. Antikens litteraturhistoriker med Aristoteles i spetsen låta den attiska tragedien, som ju även var knuten till Dionysosfesterna, ha utvecklat sig ur d. med satyrspelet som mellanled; denna teori delas av många — men ej alla — nutida forskare. Just under tragediens storhetstid (senare delen av 400-talet f. Kr.) kom d. att i Aten uppleva en kort efterblomstring, dock närmast som musikalisk konstform, där texten blir av mindre betydelse; inom d. försiggår under häftigt motstånd från den konservativa kritiken »den moderna musikens» genombrott. — I nutida språkbruk fortlever ordet d. som allmän, bildlig beteckning på ohämmade uttryck för extatiska lycko- och jubelstämningar av religiös och även erotisk natur (ex. Karlfeldt: »Din blick var en hög dityramb»). 1. H. Di'tzinger, Gustav Adolf, sni :kare och schatullmakare (1760—1810), gick i lära hos G. Haupt (se denne), förestod efter dennes död verkstaden, mästare 1788. D. arbetade först i en utpräglat klassicistisk stil med rika träinläggningar. Senare övergick han till enklare former och utförde möbler i mahogny utan annan utsmyckning än enkla beslag. D. är representerad å museerna i Stockholm och Malmö. E. F. F. Diu, portugisisk ö på s. kusten av halvön Kathiawar, Främre Indien, skild från fastlandet genom ett smalt sund; tillsammans med portugisiska besittningarna Gogolå och Pani-kota (Simbor) 57 kvkm., 14,614 inv. (1910). ö. delen av ön upptages av staden D.; o. 10,000 inv. Staden har god hamn. — Portugiserna besatte D. 1515; efter sikhkriget 1849 förlorade D. sin dittills betydande inkomst av opiumhandeln på England. P. Ln; [C. F.] Diurei'der, ämnen, vilka i sin molekyl innehålla två urinämneradikaler, ss. purinämnena (urinsyra, xantin, teobromin, koffein m. fl.) och allatoin (uppbyggd av två molekyler urinämne och glyoxsyra). Jfr U r e i d e r. Wk. Diure's, urinavsöndring. Diure'tika, urindrivande medel, avse att stegra urinavsöndringen från njurarna. En vuxen man avsöndrar pr dygn c:a 1,500 kbcm. urin. Avsöndringen stegras, när blodcirkulationen genom njurarna ökas, ss. vid förbättring av hjärtats arbete el. utvidgning av njurarnas blodkärl. Genom stegring av blodtrycket ökas urinavsöndringen, emedan därigenom underlättas filtrationen av vatten och salter i njurarnas glomeruli (se N j u r a r) från blodvätskan till urinen Urinavsöndringen stegras även genom hämning av den återuppsug-ning, främst av vatten, som försiggår i njurarnas slingriga urinkanaler. Även vissa organiska ämnen kunna förhöja njurcellernas avsöndrande förmåga. De flesta hjärtmedel, särsk. digitalisämnena, verka alltså även ss. d. Koffein-och teobrominsalter (d-iuretin m. fl.) verka dels kärlutvidgande i njuren, dels också stegrande på njurcellernas avsöndrande verksamhet. Salter (t. ex. kaliumacetat) synas främst hämma återuppsugningen i urinkanalerna. Växldroger-na (enbär, persiljefrön, björkblad m. fl.) verka oftast kärlutvidgande och njurcellsretande. Nyaste medel äro vissa kvicksilversalter (t. ex. novasurol), vilka synas åstadkomma diuresen främst genom en på olika sätt framkallad vattenutspädning av blodet (uppsugning av tarmsaft direkt till blodet, förskjutning av sväll-ningsvatten från cellerna till blodvätskan). Möjligen framkalla åtskilliga d. sin effekt även genom retning av vissa hjärncentra, som reglera mängden av kroppscellernas svällningsvatten. E. L. Bn. Diureti'n, theobromi'no-salicy'las na'tricus, en förening av teobrominnatrium och natrium-salicylat i ung. molekylära mängder. Vilt, luktlöst pulver med lutaktig, bitter-söt smak. Användes för att öka urinavsöndringen. Wk. Diu'rna, se Dagfjärilar. Diurson, A. K. R., se D j u r s o n. Dius Fi'dius el. S e m o S a n c u s D. F., fornitalisk gudomlighet, trohetens och edens beskyddare, urspr. Jupiter själv, sedan självständig. Div., förkortning av diverse, lat. di'vide, dela! (på recept) el. divi'si (se d. o.). Diva (lat., den gudomliga, jfr Divus), hos romarna titel, som efter döden tillädes kejsarinnorna; firad sångerska; primadonna; »stjärna». Diva'n (diivän, divän), ett urspr. persiskt ord, som torde sammanhänga med persiska dabir, »skrivare»; från sasaniderrikets förvaltning övertogs det av kalifatet, där det från början betecknade statsförvaltningens räkenskapsböcker. Senare kom d. att beteckna kansli och ytterligare konselj, regering, beslutande myndighet och beslutande församling. I denna senare bemärkelse har ordet d. historiskt intresse ss. beteckning för de nationalråd, som enl. bestämmelserna vid Parisfreden 1856 ägde att inför stormakterna uttala sina önskningar beträffande furstendömena Moldaus och Vala-kiets organisation. — Ordet d. betecknar även — 471 — — 472 —