DJANNA Dja'nna (arab.), »trädgård», är det vanligaste namnet på det muhammedanska paradiset, som av profeten beskrives som en trädgård med floder av vatten, mjölk, vin och honung, härliga frukter, fyllda pokaler, brokadklädda bäddar och sköna, strålögda kvinnor (hür). Senare tradition har framställt paradiset som en pyramid i 8 våningar, 1 mera än helvetet, eftersom man ansåg, att flera skulle utväljas än förkastas. G. O-r. Djarabub, J a r a b u b oas i Libyska öknen vid karavanvägen Bengasi-Siwa. D. bildar en gravliknande sänka, på båda sidor omgiven av branta kalkstenshöjder. I dalbottnen ligga saltträsk och saltsjöar mellan dyner, betesplatser och enstaka bestånd av dadelpalmer. Egypten gör nu anspråk på oasen, vilken 1925 avträddes av England till Italien. D. var 1855—95 huvudsäte för Senusiorden (se d. o.). H.Bm. Djarai, malajisk folkstam i Annam, Bortre Indien, talande ett indonesiskt-austroasiatiskt blandspråk. Hos d. råder en egendomlig hierarkisk samhällsordning med två prästhövdingar, eldens och vattnets, vilka tidigare icke fingo dö en naturlig död utan före det förmodade dödsögonblicket stungos ihjäl med lansar. Höv-dingavärdigheten ärves inom en mödernerätts-ligt räknad släkt. Även för familj- och samhällslivet i övrigt råder en utpräglad mödernerätt (se d. o.). E. M-r. Djarir ibn Atija (Djarir ibn 'Afija), arabisk skald (d. 728) av stammen Tamin. F. i al-Irak, var D. först hovpoet hos dess mäktige guvernör al-Hadjdjadj för att senare draga till Damaskus och ägna kalifen Abd al-Malik sin hyllning. D. är mest berömd för sina satiriska dikter och smädedikter. Han var invecklad i en långvarig poetisk polemik med sin samtida al-Farazdak (se denne), bevarad i en samling nakä’id, »genmälen», utg. av A. A. Bevan, »The Nakä’id of Jarir and al-Farazdak» (1905—09). G. O-r. Djat (jät, jät), folkstam i n. v. Indien och s. ö. Iran, som tidigare spelat en betydande historisk roll. I Belutsjistan synas de före den belutsjiska invandringen ha varit det härskande folket i det s. kustlandet (Makran); numera ha de där helt uppgått i beslutsjerna och antagit belutsjiskt språk. Däremot ha de ännu hållit sig i Las-Bela. I n. v. Indien utgöra d. till stor del den åkerbrukande befolkningen. Deras sammanlagda antal kan uppskattas till 8 mill. I religiöst avseende fördela de sig täml. likformigt på islam och sikhreligionen; en mindre del bekänner sig till hinduismen. — Om d:s etniska struktur råder ännu ej någon ▼isshet; säkert är, att de till sin huvuddel äro av indoariskt ursprung. Antagl. ha de utbrett sig västerifrån. För stormogulriket voro de ständiga och besvärliga fiender. Engelsmännen lyckades först efter långvariga strider bringa dem under sitt välde. Av d.-härstamning var den berömde Ranjit Singh (se denne). C. F. Djauf (arab.), D j o u f, Djuf el. D j o f, sänka el. depression i en öken. I dylika går ofta grundvattnet i dagen, och i sådana äro därför de flesta oaser belägna. Flera oaser bära benämningen D. — 1) En stor bäcken-formig sänka i v. Sahara mellan Mauretanien, Niger och v. Erg. Dess inre delar höra till Saharas minst kända områden. Den torde förr ha utgjort avloppsbäcken för övre Niger men är nu sandöken. — 2) Oas och handelscentrum i n. v. Arabien, 620 m. ö. h., i en sänka, begränsad i s. ö. av den stora sandöknen Nufud och i n. av fantastiska sandstensformationer. Genom densamma leder Wadi Sirhan (»vargdalen»). 12,000—13,000 inv. — 3) Oas i s. v. Arabien, 150 km. n. ö. om Sana, belägen i en sänka vid n. foten av Djabal Balak. — 4) Lågt område innanför kusten v. s. v. om Medina. J. F. DjazFra (arab., pl. djazä’ir), ö, halvö, vanligt i geografiska namn, t. ex. Djazlrat al-a'rab, Arabien; al-Djazira al-Cha'drä, »den gröna ön», nuv. Algeciras; al-Djazä’ir, nuv. Alger. — a 1-D j a z i'r a, e I-G e z i'r e, arabiskt namn på dels Mesopotamien (se d. o.), dels det område av Engelsk-egyptiska Sudan, som ligger mellan Blå och Vita Nilens nedre lopp (se a 1-G e z i-ra), dels ön Elefantine (se d. o.). G. O-r. Djebel, se Djabal. Djedda(h), se D j i d d a. Djedi, Wadi, geogr., se Wadi Djedi. Djehan, indisk furste, se Schah D jahan. Djehol, J e h o 1, geogr., se C h e n g-t ö. Djelal ed-Din Rumi (Jaläl al-Din Rümi), persisk diktare (1207—73), bosatt i Konia (Mindre Asien), där han utövade lärarverk-samhet. Avgörande för D:s utveckling blev sammanträffandet med den gåtfulle sufisten Schams-i Tibrizi o. 1244; till minne av dennes plötsliga försvinnande (o. 1246) stiftade D. maulaviernas (se d. o.) orden. D. ägnade sig hädanefter helt åt sufismen, bland vars förnämsta företrädare han kan räknas. Hans stora dikt »Mathnawi» är en av glödande patos buren, kaotiskt hopgyttrad men ändock enhetligt verkande framställning av sufismens tankar. C. F. Djem, turkisk tronpretendent (1458—95), son till Muhammed II, gjorde sin bror Bajasid II rätten till tronen stridig, emedan han förmenade sig vara född prins i motsats till Baja- — 483 — — 484 —