DJIDJELLI Hus i Djiddah. mål, kaffe, te, tobak och vävnader. Exporten (18 mill. kr.) består av hudar och skinn, ull, fårtalg, gummi, pärlemor, sennablad och henna. Befolkningen är synnerligen blandad, men avviker mycket från beduinerna i det inre landet. J. F. Djidje'lli, hamnstad vid Medelhavet i dep. Constantine, ö. Algeriet; 9,135 inv. (1921). 1856 ödelädes staden av en jordbävning; den återuppbyggdes emellertid och är nu en av Algeriets mest regelbundet byggda och vackraste städer. D. är en viktig strategisk punkt och driver handel med bomull, vävnader, läder och säd. H. Bm. Djiha'd (eg. inf. av arab, djähada, bekämpa), betecknar kriget mot de otrogna för islams utbredande, vari varje fri, vuxen, vapenför manlig muslim är pliktig deltaga. Det folk, som är föremål för d., skall först inbjudas att omfatta islam och erhålla en muslims alla rättigheter. De som vägra, måste ant. underkasta sig politiskt med bibehållande av sin religion, under förutsättning att de äro kristna el. judar, mot att betala charädj och dji'zja (se d. o.), el. strida. I senare fallet riskera de att göras till slavar och förlora sin egendom. En muslim, som faller i d., är säker om paradiset. G. O-r. Djihan, indisk furste, se S c h a h Djahan. Djilo'lo, ö. i Nederländska Indien, se Halma h e r a. Djingis-kan (eg. namn T e m u t j i n), mongolisk erövrare (1155 el. 1162—1227), son till en hövding av taidjigutstammen i n. ö. Mongoliet. Uppgifterna om hans ungdom och första uppträ dande äro svävande. Skickligt begagnande sig av kinesernas inblandning i Mongoliet och av inre rörelser inom landet, lyckades han 1194—1203 svinga sig upp till obestridd härskare över ö. Mongoliet. 1206 underlade han sig, efter besegrandet av den kristna stammen Naiman, även v. Mongoliet; det var förmodligen då, han antog det till sin betydelse ovissa namnet D. Ett led i erövringen av Mongoliet var även det 1205 påbörjade kriget mot tangut-riket Hsi-Hsia (se Tan gu ter), som först under D:s sista levnadsår ledde till detta rikes definitiva kuvande. Ett första fälttåg mot v., som närmast synes ha gått ut på att tillintetgöra i denna riktning flydda fiender, måste D. avbryta; han riktade i stället sina vapen mot Kina. Kriget mot denna makt (1211—16) ledde visserligen till Pekings intagande (1215) men ej till definitivt tillintetgörande av Chindynas-tiens välde, vilket ägde rum först under D:s efterföljare (1234). Några år senare (1218) ledde sultan Muhammeds av Chwarizm förrädiska uppträdande gentemot en beskickning från D. till det största av D:s fälttåg, ett av de mest epokbildande i Orientens historia och en katastrofal tilldragelse för stora delar av den muhammedanska världen; det rike, som sultan Muhammed timrat upp åt sig, grusades fullständigt. Ostridigt är, att erövrartanken under detta fälttåg alltmer vann insteg hos D.; vidden av de företagna fälttågen talar därför. 1223 återvände han till Mongoliet för att gripa till vapen mot Chinväldet och Hsi-Hsia, men omedelbart innan det senare riket definitivt störtats, avled D. (aug. 1227). — För en objektiv värdesättning av D:s personlighet finnes ytterligt ringa material att tillgå; medan alla muhammedanska framställningar äro färgade av fanatiskt hat, finnas i den kinesiska och inhemska litteratur, som berör D., många drag till belysning av hans personlighet. Jämte en organisationstalang av måhända i historien oöverträffade mått synes D. ha utmärkts av en viss själsstorhet och utpräglad tolerans; om hans uppskattning av den andliga kulturens betydelse vittnar tillräckligt den omständigheten, att uppbyggandet av det mongoliska världsväldets andliga kultur helt skedde på D:s initiativ. Om D:s ovanliga personliga egenskaper vittnar framför allt, att hans verk för sekler framåt gav den orientaliska historien dess prägel. C. F. Djinn (arab., trol. av dja'nna, dölja, med en urspr. betydelse av »osynliga väsen», möjl. ett lånord från latinets ge'nius, se d. o. Ordet är i arabiska kollektivt, och individen kallas dji'nni). D. motsvara i det förmuhammedanska Arabien nymfer och satyrer och förekomma under flera olika benämningar ss. ghül, 'ifrit och si'läl (se d. o.). Enl. koranen, sura 55: 14, äro d. skapade av eld, medan människor och änglar skapats ur lera resp. ljus. Islam har övertagit d. och diskuterar deras rättsliga och sociala förhållande till människorna; bland filosoferna är det endast Ibn Sinä, som helt förnekar deras existens. Inom muhammedansk folklore och folklig litteratur spela d. en mycket stor roll. Jfr Tusenochennatt. G. O-r. Djizak, Dschisak, Chisak, kretsstad i Uzbekistan, n. ö. om Samarkand; o. 13,000 inv. — 487 — — 488 —