DJUNDAI-SABUR D:s historia sammanfaller med Chodschents (se d. o.). Djizja (arab.), skatt, var urspr. den personliga skatt, som betalades av judar och kristna, som med bibehållande av sin religion underkastade sig muhammedanskt välde. Tidigt har benämningen d. emellertid använts synonymt med charädj (se d. o.), och å andra sidan har detta ord ersatt d. G. O-r. Djof, geogr., se D j a u f. Djokjaka'rta. 1) Residentskap på mellersta Java; 3,146 kvkm.; 1,392,000 inv. (1926). D. bildar med Soerakarta Vorstenlanden (se d. o.). Det utgöras delvis av en bördig slätt och har betydande odling av tobak och socker. — 2) Huvudstad i residentskapet D., på slätten s. om Merapi; 109,932 inv. (1926). D. har ett luxuöst residenspalats och i omgivningarna märkliga ruiner och furstegravar. P. Ln. Djola'n, romarnas Gaulonitis, berglandskap delat mellan Palestina och Syrien och beläget mellan Hermonbergen och Jermuks dal; stupar i v. ned mot Jordans gravsänka och Genesarets sjö. Landet upptages i n. av lavamarker och utslocknade vulkaner, är i s. ganska fruktbart men föga bebyggt. Befolkningen, till stor del bestående av druser, utgöres av fast bosatta jordbrukare och boskapsägande nomader. H. Cn. DjoTiba, J o 1 i b a, övre delen av floden Niger (se d. o.). DjoloTfer el. woloffer (»de svarta», i motsats till f u 1 b e, »de röda»), den nordvästligaste av de sudan-språkliga negerstammarna, befolkande Senegambiens kustland (o. 450,000). D., som äro ett kraftigt och välväxt folk med ytterligt mörk hudfärg, äro kända som skickliga guldsmeder och filigransarbetare, en konstfärdighet, som röjer inflytande från Nordafrika. F. ö. livnära de sig av jordbruk, kreatursupp-födning och handel. Deras hustyp är rund med spetsigt tak, byarna vanl. befästa med palissa-der. Tidigare — innan de kuvades av fransmännen — bildade d. ett helt rike under en »stor-wolof» med underhövdingar. Senare har samhällsordningen fått en mer feodal karaktär. Där det europeiska inflytandet ej blivit alltför starkt, präglas det sociala livet f. ö. av kastväsen och exogami. Den förhärskande religionen är islam. E. M-r. Djonk (kin., »fartyg»), d j u n k, kinesiskt segelfartyg; skrovet är brett och kort, lågt midskepps, kraftigt uppåtböjt i för och akter samt försett med däckshus. De större d. äro upp till 500 ton, ha 3 master och lika många segel, gjorda av bast- el. stråmattor. [Bj.] Djordjevic [jå'rjevic], Vladimir, serbisk förf, och politiker (1844—1930), urspr. läkare, en tid chef för Serbiens medicinalstyrelse, in lade stora förtjänster om sanitetsväsendet, särsk. under 1885 års krig, blev 1887 ecklesiastikminister och var 1897—1900 stats- och utrikesminister men avgick på gr. av konung Alexanders förmälning med Draga Maschin. Ss. förf, har D. gjort sig bemärkt genom en rad vetenskapliga och skönlitterära verk: medicinska avh., studier i serbisk historia och den stora historiska romanen »Tsar Dusan» (3 bd, 1919 —20). Agr. Djouf, Djuf, se D j a u f. Djuma (Dju'm'a, arab., »samling, församling», till dja'ma'a, samla), namn på en veckodag, fredagen, och denna dags middagsbön, vid vilken varje fri, vuxen och bofast muslim bör närvara. I övrigt är d. bland muhammedanerna ej en vilodag som judarnas sabbat och de kristnas söndag. G. O-r. Djumna, biflod till Ganges, se J u m n a. Djunai'd, A b u-l-K asim ibn Muhammed, arabisk teolog och mystiker (d. 910), berömd för sin fromhet (30 pilgrimsfärder till Mekka), på gr. av sin lärdom kallad Tä’ü's al-'Ulamä, »de lärdas påfågel». Ss. mystiker tillhörde D. en måttfull riktning och varnade för en mystikens förgiftning av själen. Ss. teolog hävdade han, att all kunskap om Gud kommer endast ur bevis stödda på koran och sunna (se d. o.). G. O-r. Djundai-Sabur, arabiserad form av pehlevi Gundeschapur, fordom stad i Chusistan, grundlagd av sasaniderkonungen Schapur I (241— 272). I D. avrättades religionsstiftaren Mani (se denne) år 277. Staden intar en bemärkt plats i medicinens historia genom den läkar-skola, som skall ha grundats där av Chosroès I (531—579) och som genom läkarfamiljen Bach-tischu (se denna) fortsattes till in på senare hälften av 800-talet. Senast på 1100-taIet förstördes staden; den arabiske geografen Jakut (1179—1229) omtalar dess ruiner. C. F. Kinesisk kustdjonk. — 489 — — 490 —