DMOWSKI och hans här växte oupphörligt. Med Boris’ död i april 1605 var hans seger given, och 20/a höll han sitt intåg i Moskva. Erkänd av Marja Nagaja och »igenkänd» av personer, som sett den verklige D., syntes han höjd över alla misstankar och kröntes 21/? till tsar. Ss. sådan regerade han med klokhet och kraft, uppträdde som reformator i västerländsk anda, sökte hävda sin självständighet gentemot Polen och planerade ett förbund mellan Ryssland, Polen, Venedig och påven mot turkarna. Genom sin reformiver, sin frisinthet, sin benägenhet att omgiva sig med utlänningar och ej minst genom sitt kraftfulla hävdande av den personliga härskarmakten råkade han emellertid i konflikt med bojarerna och hierarkien, och då han genom giftermål med en polsk och romersk-katolsk vojvoddolter, Marina Mniszek, (8/5 1606) förlorat sin folkgunst, var hans öde beseglat. 17/B 1606 föll han offer för ett av bojarerna anstiftat upplopp, varpå konspirationens ledare, Vasilij Sjujskij, utropades till tsar. — Vem D. var, är ännu ett olöst problem. Han var ej, ss. motståndarna påstått, identisk med den förrymde munken Grigorij (Grisjka) Bogdanovitj Otrepiev, även om han möjl. en tid uppträtt under dennes namn, än mindre en oäkta son till Stefan Bathory. Att han, ss. andra mena, varit en illegitim avkomling av Ivan IV, är möjligt, och ej ens påståendet, alt han varit den verklige D., kan bestämt avvisas. På språklig väg har man (Pierling) trott sig kunna påvisa, alt han var storryss. — Den s. k. andre falske Dmilrij, »skälmen från Tu-sjino» (hans högkvarter vid Moskva), framträdde i aug. 1607 i Starodub Severskij och var sannolikt en lägre kyrkotjänare. Med en här av kosacker, polacker och allehanda löst folk slog han Vasilijs trupper och inneslöt Moskva (juni 1608). Manna erkände honom som sin gemål. Tsaren fick emellertid sv. hjälp (se De la Gardie 3), Sigismund, som först understött pretendenten, övergav honom och förde krig med Ryssland för egen räkning, och en kontrarevolutionär rörelse började inom landet. I jan. 1610 måste D. fly till Kaluga och blev i dec. mördad av en tatar i sin egen här. — En tredje falsk D., djaken Isidor (Sidorka), som stod i förbindelse med svenskarna utan att direkt understödjas av dem, uppdök i Ivan-gorod i mars 1611, gjorde sig till herre i Pskovdislriktet och erkändes l. o. m. av föregångarens kosacktrupper men råkade i aug. i konflikt med den sv. styrelsen i Novgorod och blev genom en reaktionär kupp i sin residensstad Pskov definitivt oskadliggjord. I juni 1612 fördes han fängslad till Moskva och blev där avrättad. — En fjärde falsk D. uppträdde ung. samtidigt i Astrachan, och en femte, som skall ha varit son till den förste, uppehöll sig på 1640-talet hos Vladislav IV i Polen och efter dennes död i Sverige men greps 1648 i Hol-stein, utlämnades till tsar Alexej och stryptes. -— Litt.: P. Pierling, »Rome el Démétrius* (1878), »La Russie et le Saint-Siège», 3 (1901); E. Stepkin, »Wer war Pseudodemetrius I?» (i »Archiv für slavische Philologie», 20—22, 1898 —1900); J. Caro, »Zur Demelrius-Frage» (i »Hist. Zeilschrift», 88, 1902); T. H. Pantenius, »Der falsche Demelrius» (1904); K. Wali-szewski, »Les origines de la Russie möderne. La crise révolutionnaire 1584—1614» (1906); W. Kliutschewski, »Geschichle Russlands», 3 (1925). S. Bsn. Dmitrij Rostovs k ij (eg. Daniil Tup-talo), rysk teolog, helgon (1651—1709), 1702 melropolit i Rostov (n. om Moskva). D. besatt en omfattande, delvis skolaslisk bildning; ss. kyrkopolitiker bekämpade han katolicismen samt hävdade den ukrainska kyrkans själv sländighet gentemot Moskva. Han verkade även för folkupplysning och tog de förtryckta i försvar t. o. m. emot Peter L D. har förf, historiska arbeten och mysteriespel, talrika predikosamlingar och en biografi över ryska helgon, de frommas inom den ortodoxa kyrkan mest lästa bok. D. blev kanoniserad 1757. M.H-v. Dmitrijev, R., bulgarisk militär, se D i-m i t r i j e v. Dmitrijevic [-vic], D., serbisk militär, se D i-m i t r i j e v i c. Dmitrov [-af], stad i guv. Moskva, Ryssland, n. om staden Moskva; 6,400 inv. (1926). I D. finns en katedral, byggd på 1400-lalel, och ett 1919 öppnat kulturhistoriskt museum. O. P. D moll, i tal. re minor e, fra ré mineur, eng. d minor, tonart med treklangen d-f-a som centralklang. Förtecken: 1 (b). Parallellton- art är f dur. Se Tonart, T o n a 1 i t e t, T o-n i k a och Treklang. F. S-l. Dmowski [dmå'ski], Roman, polsk politiker (f. 1864). Ledare av polska nationaldemo-kraliska partiet, samverkade D. en tid med socialdemokraterna under J. Pilsudski (se denne) och grundade 1895 den nalionaldemokraliska tidskr. »Przeglad Wszechpolski» (»Allpolsk revy»). De polska socialisternas anslutning till de ryska 1905 föranledde ett närmande mellan D. och tsarismen, vars samtycke till polsk självstyrelse under rysk överhöghet han påräknade. Ss. led. av första ryska riksduman 1906 och ledare av polska fraktionen under den andra och tredje spelade han en framträdande roll. Socialist- och tyskfientlig, agite- — 533 — — 534 —