DOGMATISK ma någon slags apologetisk bevisning för trons sanning. Då den kristna tron över huvud icke vilar på någon dylik bevisföring, kan det icke gärna vara någon uppgift för den disciplin, vilken vill förstå trons egenart, att söka prestera en sådan. Frågan om »vissheten» kan d. endast upptaga i form av en analys av den kristna trons karakteristiska visshetsart. — I motsättning till alla liär berörda misstolkningar måste d:s uppgift bestämmas därhän, att det gäller ett utforskande av den kristna trons egenart och innehåll Saklighet och objektivitet bli här liksom alltid de vetenskapliga lösensorden. Det gäller att med alla till buds stående medel tränga igenom alla yttre höljen, allt skymmande och allt oväsentligt in till sakens kärna, till det väsentliga. Analysen är till sin karaktär kritisk. Men denna kritik måste vara av immanent art. Det kan icke vara fråga om en omtolkning av den kristna tron från andra, främmande synpunkter sett, utan i stället om ett inträngande, som låter trons egna karakteristiska synpunkter med största möjliga klarhet komma till uttryck. I och med utförandet av denna uppgift intar d. den centrala ställning bland de teologiska disciplinerna, som av ålder tillkommit den. Det teologiska forskningsläget under de senaste decennierna har snarast ytterligare understrukit denna ställning. — Litt.: A. Nygren, »D:s vetenskapliga grundläggning» (1922); G. Aulén, »Den all-männeliga kristna tron» (3 uppl. 1931). D:s historia sammanfaller i själva verket med hela det kristna tänkandets historia. En mera sammanhängande framställning av det kristna trosinnehållet framträdde först under kampen med gnosticismen: Irenæus’ skrift »Adversus hæreses» har därvid grundläggande betydelse. Inom den gamla kyrkan karakteriseras d:s historia, metodiskt sett, dels av förbindelsen med, dels av en spänningsfylld motsättning mot den grekiska filosofien. Det starkaste inflytandet har denna filosofi inom den alexandrinska teologien (Clemens Alexandri-nus, Origenes). Denna filosofiskt färgade teologi blir emellertid ingalunda den ledande inom den gamla kyrkan. Om dess teologi i allm. gäller, att den visserligen rönt avsevärd inverkan från filosofiskt håll men att den samtidigt, framför allt genom det kristologisk-soteriolo-giska motivkomplexet, sökt hävda kristendomens egenart. En dylik position intar den västerländska kristenhetens största tänkare under den gamla kyrkans dagar, Augustinus. Under medeltiden inträder d. fr. o. m. 1100-talet i ett nytt skede, skolastikens. Skolastikens främste man är Thomas ab Aquino. Enl. honom vilar teologien på rationell grundval, men den ra tionella gudskunskapeu kompletteras sedan genom »uppenbarelsen». Hela teologien får här en starkt rationell struktur. De karakteristiska religiösa motiven avslipas för att så kunna förbindas med varandra i ett rationellt sammanhang. Medeltidens sista skede (Duns Sco-tus, Occam) är kritiskt inställt mot högskola-stikens rationella metafysik men åstadkommer blott upplösning av denna, icke någon principiell nyorientering. En sådan sker däremot hos Luther. När Luther koncentrerar allt kring »tron allena», betyder detta även en djupgående förändring av hela teologiens struktur. Luther kämpar för kristendomens egenart mot den rationella metafysiken och likaså mot skolastikens traditionella utjäm-ningsförsök; för honom ligger all vikt på att de religösa motiven oavkortat komma till uttryck samt förbindas med varandra i en slags spänningsfylld syntes. Dessa teologiska intentioner fortsattes emellertid endast delvis inom den följande teologien. Den s. k. ortodoxien böjer i viss mån tillbaka till den skolastiska typen. Under upplysningstiden förstärkes ytterligare det rationella inslaget, stundom ända därhän att teologien uppgår i en s. k. rationell gudskunskap och därmed fullständigt förlorar blicken för kristendomens egenart. I motsättning till denna utveckling betyder Schleier-macher principiellt sett en metodisk nyorientering. För honom träder åter frågan om kristendomens egenart i centrum: teologien skall enl. honom avse en analys av den kristna trons innebörd. Programmet blev emellertid icke genomfört; Schleiermachers berömda arbele »Der christliche Glaube» (1821—22) inställer tvärtom den kristna tron i en på förhand fastslående världsåskådningsram av evolutionistisk-monis-tisk karaktär och undertrycker därmed religiösa motiv, vilka äga väsentlig betydelse för den kristna tron. Även på de håll, där man inom den senaste teologien velat metodiskt anknyta till Schleiermacher, har man därför som regel ställt sig starkt kritisk mot dennes teologiska utredningar. En överblick över d:s historia visar, huru viktigt det är, att den teologiska uppgiften — att förstå kristendomen i dess egenart — hävdas med metodisk klarhet och konsekvent fullföljes. G. E. H. A. Dogma'tiker, person, som idkar el. är hemma i dogmatik; i sin forskning el. till sin läggning dogmbunden person; fil., se Dogmatism. Dogmatise'ra, uppställa dogmer; sätta en troslära i system; yttra sig i tvärsäker el. avgörande ton; gå dogmatiskt till väga. Dogma'tisk, som hör till dogmatiken; som har anspråk av dogm; som teoretiserar utan — 557 — — 558 —