DOGMATISM hänsyn till faktiska förhållanden, doktrinär, tvärsäker. Dogmati'sm, gängse beteckning för varje filosofi, som utan föregående prövning av den mänskliga kunskapens förutsättningar och gränser tror sig i stånd att omedelbart och definitivt fatta verklighetens väsen. Dogmatiker: en tänkare, som så går till väga. I antydd bemärkelse infördes termerna av Kant, vilken i dogmatikerna såg filosofiens och vetenskapens »cykloper», därför att ena ögat, kritikens öga, fattades dem. D. motställes därför ofta kriticism (se d. o.). Numera skiljer man i regel på positiv och negativ d. Materialisten, som förnekar all andlig verklighet, och ateisten, som förnekar Guds existens, äro negativa dogmatiker. En tredje form av d. är a g n o s t i c i s m e n (se d. o.), för så vitt denna bestämt förnekar, att vi kunna vinna kunskap om vissa sfärer av verkligheten, utan att den därför bestrider dessa sfärers existens. A. N Dogmhistoria, teol. Uttrycket d. leder närmast tanken till en historisk framställning av de kristna lärosatser, som av den kristna kyrkan el. av enskilda kristna kyrkosamfund blivit mer el. mindre auktoritativt fixerade. Eu sådan bestämning av disciplinens uppgift är emellertid alldeles för snäv. I själva verket är det här fråga om en historisk-kritisk undersökning av hela det kristna tänkandets historia, av den kristna idéhistorien. Denna undersökning kan därvid icke stanna vid att blott följa de olika tankarnas uttryck och formler under tidernas lopp; huvuduppgiften blir att tränga bakom tankedräkten in till de religiösa motiv, som äro de skapande faktorerna inom denna idéhistoria. D. framträdde först på 1700-talet ss. självständig teologisk disciplin. Bland mera omfattande dogmhistoriska framställningar från senare tid märkas A. von Harnack, »Lehr-buch der Dogmengcschichte» (3 bd, 1886—90, 4 Aufl. 1909—10), »Grundriss der Dogmen-geschichte» (6 Aufl. 1922); R. Seeberg, »Lehr-buch der Dogmengeschichte» (2 Aufl., 4 bd, 1908 —20); på sv. finnes en mera kortfattad översikt: G. Aulén, »D.» (1917, 2 uppl. 1927). G. E. H. A. Dohlman [döT-], Fritz Gustaf (Gösta), läkare (f. 8/io 1890), med. d:r och docent i otorhinolaryngologi vid Uppsala univ. 1925, lärare och överläkare vid öron-, näs- och halskliniken i Lund 1930. T. S-g. Dohm [däm], Ernst, tysk förf. (1819—83). Sedan 1849 red. av »Kladderadatsch», var D. länge en av de markantaste representanterna för tysk politisk satir. D. skrev även lustspel och respektlösa kåserier. — Hans hustru, Hedvig D. (1833—1919) verkade som för fattarinna i kvinnoemancipationens tjänst med tendensromaner och lustspel. A. Bd. Dohme [dä'ma], Robert, tysk konsthistoriker (1845—93), utbildades som teoretisk konstlärd och praktisk arkitekt samt fick anställning som chef för Nationalgalleriet i Berlin och som direktör för de kungl. konstsamlingarna; han skrev monografier om cistercien-sernas byggnadskonst och om slottet i Berlin, redigerade de för sin tid värdefulla översikts-arbetena »Kunst und Künstler des Mittelalters und der Neuzeit» (6 bd, 1875—80) och »Kunst und Künstler der ersten Hälfte des 19. Jahr-hunderts» (2 bd, 1885) samt utgav ett betydande verk om »Barock- und Rococoarchitek-tur» (3 bd, 1884—92). E. W. Dohna [dä'na], von D., en av Tysklands äldsta ätter, knuten till staden och borgen D. i Sachsen vid Elbes biflod Müglitz. Den är känd sedan 1100-talet och fortlever i flera olika grenar, därav några sedan 1840 ha preussisk grevlig värdighet. En medl. av grenen von D.-S chlobitten upphöjdes 1900 i ärftligt preussiskt furstligt stånd. — Nedan-nämnde D. 3) naturaliserades 1651 som sv. greve; hans ätt utdog 1820. — Litt.: S. v. D., »Aufzeichnungen über die Vergangenheit der Familie D.» (4 bd, 1877—85). C. 1) Friedrich von D., friherre, krigare (d. 1564), kom 1559 i dansk tjänst och blev 1561 hovmarskalk. 1564 ledde han ss. chef för hovfanan jämte D. Rantzau (se denne) ett infall i Småland. H. Bg. 2) Christoffer von D., den föregåendes bror, friherre, krigare (1540—84), kom 1563 i dansk tjänst, försvarade 1565 Varberg och föll i sv. fångenskap (till 1567). Ss. avantgardeschef deltog han i D. Rantzaus tåg in i Östergötland och blev efter dennes och F. Brockenhuus’ (se denne) fall chef för den danska armén. 1572—75 var han hovmarskalk och blev medl. av danska riksrådet; han innehade stora förläningar i Skåne och Blekinge. H. Bg. 3) Christopher Delphicus von D h o n a, greve, krigare (1628—68). F. i Delft, anlände D. 1651 till Sverige och kom genast i stor gunst hos Kristina, som gjorde honom till överste för livgardet och överkammarherre 1653 samt generalmajor av inf. 1654. Han deltog därpå i Karl Gustavs krig och blev 1659 general. 1666 fältmarskalk, var han 1667 sv. ambassadör vid fredsförhandlingarna i Breda och undertecknade 1668 i London den viktiga trippel-alliansen mellan Sverige, England och Nederländerna. P. S. 4) Fredrik Christopher D., den föregåendes son, greve, krigare och ämbetsman (1664—1727), deltog 1685 under Königs- — 559 — — 560 —