D’OHSSON marek i kriget mot turkarna på Morea, var därefter i sv. krigs- och diplomattjänst men tog 1692 avsked och blev generalmajor och 1700 generallöjtnant i brandenburgsk tjänst samt var 1697 Brandenburgs sändebud i Sverige. 1720 blev han sv. generallöjtnant och 1722 president i tribunatet i Wismar. P. S. 5) Carl August D., den föregåendes son, greve, krigare (1691—1744), blev, efter att i sin ungdom ha tjänstgjort i preussiska armén, 1706 sv. officer och var vid Karl XII:s död generaladjutant av flygeln samt blev 1719 överste och 1737 generalmajor av kav. Avsked 1740. Vid 1742/43 års riksdag var D. medl. av Sekreta utskottet och av kommissionen över Lewenhaupt och Buddenbrock. P. S. 6) Fredrik Ludvig D., den föregåendes bror, greve, preussisk militär (1694—1749), gick 1715 i preussisk tjänst och blev redan 1721 överste. Under de båda schlesiska krigen avancerade han till general av inf. och var mellan dem envoyé i Wien samt blev 1747 fältmarskalk. P. S. 7) Friedrich Ferdinand Alexander von D.-S chlobitten, tysk politiker och ämbetsman (1771—1831), 1808—10 preussisk inrikesminister. Ss. Generallandschaftsdi-rektor i ö. delen av prov. Preussen 1813 gjorde han sig särsk. förtjänt om dennas beväpning för befrielsekriget mot Napoleon och utnämndes till provinsens civilguvernör. [H. Bg.] 8) Nikolaus von D.-S c h 1 o d i e n, greve, tysk sjöofficer (f. 1879), under världskriget chef på hjälpkryssaren »Möwe», vilken två resor gennombröt den engelska avspärrningen av Nordsjön och förde ett framgångsrikt handelskrig på världshaven 1915—16 och 1916— 17. [H.S-k.] Dohnånyi [då'näfii], Ernst von, ungersk tonsättare och pianist (f. 1877), 1905 lärare i pianospel vid Hoch-schule für Musik i Berlin, 1916 vid Hoch-schule für Musik i Budapest, vars direktör han blev 1919. S. å. blev han ledare för filharmoniska sällskapet i Budapest. D. har skrivit symfonier, pianovariationer med orkester, pianokonserter, kammarmusik, en violinkonsert, sånger m. m.; mest känd blev han genom sina dramatiska verk: »Der Schleier der Pierette» (pantomim) av A. Schnitzler (op. 18, 1910), »Tante »Simona» (komisk opera, op. 20, 1912), »Der Turm des Woiwoden» (opera, op. 30, 1922) och »Der Tenor» (komisk opera). D. är en av Ungerns främsta tonsättare, som utan att anslå någon särsk. nationell ton genom sitt sinne för det melodiska företräder sitt lands genomsunda musikkultur. E. A Dohrn [dä'rn], Anton, tysk zoolog (1840— 1909), docent i Jena 1867, har arbetat med kräftdjurens embryologi, de lägsta ryggradsdjurens anatomi och släktskapsförhållanden och Medelhavets havsspindlar. Bland hans skrifter må nämnas »Der Ursprung der Wirbel-thiere» (1875) och »Studien zur Urge-schichte des Wirbel-thierkörpers» (1882— 91). D:s största för tjänst är dock grundandet av den världsberömda Neapels zoologiska station (se d. o.) 1870, vars ledare han var till sin död. O. C-n. D’Ohsson [dåså']. 1) Ignatius Mou-r ad gea D., diplomat, historieskrivare (1740 —1807). Av armenisk härstamning blev D. 1768 dragoman vid sv. beskickningen i Konstanti-nopel, adlades 1780 på gr. av sina förtjänster som sådan, blev 1791 legationsråd och var 1795—99 Sveriges minister i Turkiet. Av hans historiska arbeten märkes främst den i Frankrike utg., ännu som källskrift viktiga »Tableau général de lempire othoman» (3 bd, 1787— 1820). E.Blp. 2) Abraham Constantin M o u r a d-g e a D., den föregåendes son, diplomat, historieskrivare (1779—1851), f. i Konstantinopel, kom 1798 till Sverige, blev 1799 e. o. kanslist vid utrikesexp., innehade efter 1805 olika diplomatiska poster, 1811—12 chargé d’affaires i Paris, 1816—35 minister i Haag, 1835—50 i Berlin; 1828 friherre. D. ägnade sig åt naturvetenskapliga studier, men framför allt åt orientalisk historieskrivning, inom vilken han blev en av tidens ypperste, på flera områden en vägrödjare och banbrytare. D. utgav 3:e delen av faderns »Tableau général de 1’empire othoman» (1820) och författade det för sin tid betydande arbetet »Des peuples du Caucase ou voyage d’Abou-l-Cassim» (1828) och framför allt »Histoire des mongols depuis Tchinguiz-Khan jusqu’å Timour-Lanc» (1824—35; 2 éd. 1852), ett av den orientaliska historieskrivningens monumentalverk, i vilket för första gången gavs en på omfattande studier och gedigen forskning grundad framställning av den — 561 — — 562 —