DOLK denne) uppror. — J a k o v Fjodorovitj D. (1639—1720), utmärkte sig under de turkiska fälttågen 1695—96. General 1697, råkade han 1700 vid Narva i sv. krigsfångenskap, lyckades fly 1711 och inträdde i senaten, där han, stödd på tsar Peters gunst, hade stort inflytande. — Vasilij Vladimirovitj D. (1667—1746) nedslog Donkosackernas resning 1708 och deltog i sv. kriget 1708—09. 1715 generalmajor och president i räfstekommissionen, måste han 1718 ss. förment anhängare av Alexej (se denne) gå i landsflykt. 1726 benådad, 1728 fältmarskalk, 1730 senator och led. av högsta konseljen, förvisades han åter 1731 och dömdes 1739 till livstids fängelse ss. »konspiratör» mot kejsarinnan Anna. Efter dennas död frigavs han och gjordes av Elisabet till president i krigskollegiet. — Vasilij Lukitj D. (1672—1739), sändebud i Polen 1706—07, i Danmark 1707—20, i Frankrike, där han underhandlade om fransk medling mellan Ryssland och Sverige, 1720—21, åter i Polen 1724— 26 samt i Stockholm 1726—27 med huvuduppdrag att skilja Sverige från hannoveranska alliansen (se d. o.). Under Peter II spelade D. en stor roll, var med om att störta Mensjikov och inträdde vid tsarens död i högsta konseljen. Efter ett misslyckat försök att hjälpa Jekaterina Aleksejevna D. (se nedan) på tronen stödde han Anna Ivanovnas kandidatur, mot att hon i förväg avstod från personligt envälde till aristokratiens förmån. Den nya kejsarinnan bröt dock sina löften, och på Birons inrådan förvisades D. 1730. Några år senare anklagad för högförräderi, avtvangs han under tortyr en »bekännelse» och avrättades. —■ A leks ej Grigorjevitj D. (d. 1734) var 1730 led. av högsta konseljen och sökte med hjälp av sin son, Ivan Aleksejevitj D. (1708—39), och sin brorson Vasilij Lukitj D. vinna kronan åt dottern, Jekaterina Aleksejevna Dolgorukova (1711—47), som varit förlovad med den just avlidne Peter II. Företaget misslyckades, och fader och son förvisades av Anna till Sibirien, där den förre dog. Ivan benådades 1735 men indrogs i Vasilij Lukitjs process och avrättades. Systern inspärrades i ett kloster men frigavs 1745 och äktade s. å. generallöjtnant Alexander Bruce, guvernör i Moskva. — Vasilij Michailovitj D. (1722—82) erövrade 1771 Krim och erhöll hedersnamnet Krimskij (»den krimske»). — Ivan Michailovitj D. (1764—1823), guvernör i Samara, en av Rysslands mera betydande skalder, skrev filosofiska och patriotiska dikter, epistlar och satirer m. m. (utg. 1802 och senare) samt memoarer (1840). — Vasilij Andrejevitj D. (1803—68), Nikolaus I:s för trogne, krigsminister 1852—56, polisminister 1857—66 och efter nödtvunget avsked överkammarherre. — Petr Vladimirovitj D. (1816 —68), skriftställare, ådrog sig onåd och förvisning genom sina under pseudonymen Comte d’Almagro utgivna »Notices sur les principales familles de la Russie» (1841; sv. övers. 1843), fick snart återvända till Petersburg men bosatte sig senare i Paris. Hans där utgivna nidskrift »La vérité sur la Russie» (1860; sv. övers. 1861) förde till, att han i Ryssland dömdes till »evig landsflykt» och förlust av därvarande egendom. Utvisad ur Frankrike 1861 på gr. av en utpressningsaffär, tillbringade han sina sista år i England, Belgien och Schweiz. — Om Jekaterina Michailovna Dolgorukova (1864—1922) se Alexander II, kejsare av Ryssland. S. Bsn. Dolgoru'kova, se D o 1 g o r u k i j. Dolichopo'didæ [-ko-], en fam. tvåvingar, se Styltflugor. Doli'chopus [-ko-], flugsläkte, se Styltflugor. Do'lichos [-kås], växtsläkte av baljväxter-nas fam. med över 30 arter i Gamla världens tropiker och några få i Amerika, slingrande, nedliggande örter el. halvbuskar med fingrade blad, röda, gula el. vita blommor, ofta i klasar, samt korta och breda baljor. D. Lablab, hjälmbönan, inhemsk i tropiska Afrika, numera allmänt odlad i tropikerna, har bönstora, med vit navelfläck försedda frön, vilka jämte de unga baljorna användas som födoämne, särsk. i Egypten och Främre Indien. O. Gz DolFchotis [-ko-], gnagarsläkte, se Maran. Dolikocefa'1, långskalle, se Huvudform. DolFner, jordfallshål, jordfall s-trattar, karsttrattar; trattformiga, genom instörtning uppkomna fördjupningar i marken (20—130 m. i diam, och ända till 20 m. djupa), som ha förbindelse med underjordiska hålrum. D. förekomma mest i kalk-stensområden, där de bildats genom upplösning av denna bergart, och äro särsk. karakteristiska för karstområden (se Kar st). K. A. G. Doliurn, snäcksläkte, se Tunnsnäckor. Doii'vo-Dobrowo'lski, M i c h a e 1, tysk elektrotekniker (1862—1919), anställd hos Allge-meine Elektrizitäts-Gesellschaft (AEG), Berlin, uppfann 1888 en trefasmotor och arbetade på utvecklingen av trefassystemet. 1909 blev D. chef för AEG:s apparatfabrik och sysslade sedermera med problemet angående kraftöverföring med högspänd likström. [7?. L-n.] Dolk, kort stickvapen, är ett hos praktiskt taget alla folk förekommande vapen. Till en d. är det ju också mycket lätt att finna material i naturen. En stenflisa kan i sig själv vara — 569 — — 570 —