DOLKMÄN en d., likaså en spetsig bambusticka el. ett annat stycke hårt trä. Ett tillspetsat ben blir en verkningsfull d. Bendolkar — ej sällan av människoben — användas t. ex. i Melanesien och bland indianerna, stendolkar i Australien och på Nya Guinea, bambudolkar i Sydostasien och Sydamerika. En liten bendolk kan också användas som pryl, medan d. eljest icke, ss. kniven, har karaktären av både verktyg och vapen. På Gilbertöarna är d. av trä med insatta hajtänder för att förvärra såret. Hos en del västafrikanska stammar finnas s. k. ringdolkar med ringformigt fäste, vilka stundom också användas att därmed spänna bågsträngen. D. av metall brukas även i Indien, främre Orienten och Nordafrika. Vissa afrikanska former äro av en sådan storlek, att de bilda övergången till värja el. svärd; så är även förhållandet med malajernas ofta med vackert arbetat fäste och flammad klinga försedda kris (se d. o.). Värjliknande är även den arabisk-turkiska khandjaren el. yataganen. De turkiska d. äro oftast försedda med böjda klingor, de persiska däremot med raka en- el. tvåeggade klingor. — I de germanska länderna har d. utvecklats ur den vanliga kniven och förekommer redan under stenåldern i en mängd olika varianter och typer. Under medeltiden får den huvudsaki. användning som hjälpvapen för att döda den redan fällde motståndaren, härav namnen misericord och det tyska Gnadengott, varav det svenska ordet »nådestöt». D. bars vid h. sida, ofta fästad med en kedja vid bröstharnesket. De på 1500-talet använda fäktdolkarna el. s. k. vänster-handsdolkarna tillverkades ofta i garnityr med värjan och voro avsedda att parera med, varför de även kallas parerdolkar. De voro stundom försedda med springklinga, som vid tryckandet på en knapp delade sig i tre, för att slå bort el. uppfånga och bryta motståndarens klinga. I Italien förekom på 1500-talet den ofta även av damer burna stiletten med treeggad klinga. G. B-r; G. W. F. Dolkmän el. s i k a r i e r (lat. sica'rius, lönnmördare, till sica, dolk), ett judiskt, romar-fientligt parti, vilket Paulus enl. Apg. 21:38 misstänktes ha förbindelse med. S. N. Dolksteklar, Scoli'idce, en fam. av gaddstek-larnas grupp, omfattande övervägande stora (ända till 6 cm. långa) och i varmare länder hemmahörande arter med svart grundfärg och gula el. röda fläckar el. band på bakkroppen. Kroppen är i allm. grovt byggd och ragghårig, med korta och kraftiga, med borst och tornar utrustade grävben; vingar mörka och ofta vackert iriserande i grönt el. purpur. De leva alla solitärt, d. v. s. icke i samhällen, och äro ektoparasiter på i jorden levande larver av bladhorningar (se d. o.). Honorna uppsöka under grävning i jorden sitt byte, som förlamas genom ett sting av den kraftiga, dolk-lika gadden, varefter ett ägg lägges på var värdlarv. Av de talrika arterna av släktet Sco'lia är endast en, S. unifascia' ta anträffad tillfälligtvis i Sverige, som i övrigt hyser endast två mindre arter av släktet Ti'-phia, av vilka den större, T. femora'ta, parasiterar på larver av pingborren (Rhizotro'gus solstitia'lis). S. Bgtn. Dolksvansar benämnas de till ordn. Zipha-su'ra under Merosto'mata (se d. o.) hörande gälandande leddjuren. I fossila lager ej sällsynta, företrädas de i nutiden av släktet Li'mu-lus, numera uppdelat i 3 släkten, som leva i sand på grunt vatten vid Nord- och Mellan-Amerikas ostkust, Asiens ostkust, Moluckerna (moluckkräftan), Siarn och Filippinerna. Kroppen, som kan uppnå en längd av 60 cm., består av 2 partier, ett främre, täckt på ryggsidan av en halvmånformig sköld, och ett sex-sidigt bakre, från vars bakkant en dolklik svanstagg utgår. De bägge kroppspartierna och svanstaggen leda mot varandra. Munnen ligger på buksidans främre parti rätt långt bak och omgi-ves av 6 par fötter, av vilka de 5 bakres basal-delar användas som tugg-verktyg. Bakkroppen bär 5 par bladlika fötter, som tjänstgöra som sim- och andningsorgan och täckas av ett par skivlika bihang. D. ha 3 ögongrupper, på ryggskölden 2 symmetriskt liggande facettögon och framför dessa 3 linsögon, på buksidan framför hjärnan ett oftast oparigt öga, uppkommet genom sammansmältning av pariga ögon hos larven, som, då den lämnar ägget, saknar svanstagg och ofta de 3 bakersta fotterna. På gr. av en viss likhet med trilobiterna (se d. o.) kallas denna utvecklingsform trilobitstadiet. Gruppen uppträder redan under devon (se B e-1 i n u r u s) och Li'niulus-arter i juran. O. C-n. Dollar (äldre eng. daler, från Ity. el. äldre holl. daler, se D a I e r). 1) Myntenhet i U. S. A., Limulus sedd från ryggsidan. — 571 — — 572 — Tiphia femorata.