DOLYCORUS andra människor måste förolyckas genom eldsvådan (d. även i förhållande till de senares död); slutl. också sådana fall, då ett av den handlande icke önskat resultat för honom framstått ss. till den grad sannolikt, att man måste antaga, att även fullkomlig visshet om dess inträffande icke skulle ha avhållit honom från handlingen (s. k. d. eventua'lis). Om ett sådant antagande ej är befogat, men resultatet likväl har inträffat, föreligger därtill hos den handlande allenast vållande, culpa (se d. o.). D. skall hänföra sig icke blott till det yttre förloppet vid ett visst resultat utan även till de faktiska el. rättsliga egenskaper hos detta, som äro utmärkande för ett visst brott, och skall alltså t. ex. vid tvegifte innebära vetskap, att den, med vilken man ingår äktenskap, redan är gift. — D. är i nyare straffrätt en betingelse för bestraffning av en mängd brott, t. ex. mord och viljadråp, egentlig misshandel å person, mordbrand, skadegörelse å egendom; om d. saknas men culpa föreligger, skall ant. inträda ett betydligt lindrigare straff (för oakt-samt dråp, vållande till kroppskada, vållande till eldskada), el. ock skall varje straff bortfalla (vid vållande till lindrig kroppskada el. i allm. till skada å egendom). För den sv. strafflagens del gäller ss. en visserligen icke undantagslös huvudregel, att en straffbestämmelse, vilken icke uttryckligen tager ställning till frågan om uppsåt el. oaktsamhet vid begåendet av en däri omförmäld gärning, skall anses för sin tillämpning fordra d. Den allra nyaste straffrätten strävar att minska gradskillnaden i den stränghet, varmed d. och culpa behandlas. Gränsen mellan dessa s. k. skuldformer är av mindre betydelse för civilrättens ersättningsregler, som i allm. stadga fullt skadestånd vid såväl d. som culpa till en rättsstridigt åstadkommen skada och låta frihet från påföljd inträda först vid casus (se d. o.). B.B-l. Doly'corus, ett släkte stinkflyn, se B ä r f i s. Dom, jur., betecknar liksom utslag domstols beslut, varigenom domstolen träffar avgörande i ett mål och skiljer detta från sig. Avgörandet innebär i allm., att domstolen slutligen dömer i den sak, varom processen rört sig, men kan också innefatta ett avvisande av den anhängiggjorda talan utan saklig prövning, t. ex. om domstolen finner sig icke vara behörig att upptaga målet. Sv. överrätter använda termen utslag endast i fråga om be-svärsmål. En d. skall, förutom den slutsats vartill domstolen kommit, innehålla motivering (domskäl, premisser). Att d. skrives med rubrik innebär, att den föregås av en sammanfattning av vad i målet förekommit. Om d:s rättskraft se d. o. För verkställighet (se d. o.) av d., som ej godvilligt efterkommes, måste en offentlig myndighet anlitas. C. G. H. Dom [däm] (fra. döme, av lat. domus, hus, med underförstått Del, Guds-, el. eccle’siæ, kyrkans, el. episcopa'lis, biskoplig), domkyrka, betecknar en sådan (ansenlig) kyrka, som hör till ett biskopssäte med domkapitel (se d. o.), är således liktydigt med katedral (se d. o.) och stiftskyrka. Efter reformationen blevo d. i allm. församlingskyrkor, men bibe-höllo i flera länder sin karaktär av biskops- och domkapitelskyrka; så också i Sverige, där efter hand nya stift med var sin d. tillkommit. — D. betecknar också, efter tysk förebild, centralvalv el. kupol i en ansenlig kyrkobyggnad. E. W. Dom [dåm] (lat. do'minus), portugisisk titel: herre, t. ex. Dom Pedro; tidigast om monarken och hans närmare fränder, sedan om vissa adelsmän och överhuvud medl. av de högre stånden. Jfr Don. D. O. M., se Benediktinerlikör. Doma [då'ma], ett liggande prisma, sådant det förekommer i rombiska, monoklina och triklina kristallsystemen. Se Kristallo-g r a f i. K. A. G. Domalde [med i sv. vacklande [-huvudaccent],-] {+huvud- accent],+} konung av Ynglingätten, omtalad i »Ynglingatal», »Historia Norvegiæ» och Snorres »Ynglingasaga». Enl. den sistnämnda var han son till konung Visbur; då hans regeringstid utmärktes av missväxt och hungersnöd och då olika offer till gudarna icke hjälpte, enades hövdingarna om, att orsaken till missväxten måste ligga hos D., som därför själv offrades. Jfr Ynglingaätten. B. Domar, konung av Ynglingaätten, omtalas i »Ynglingatal», »Historia Norvegiæ» och Snorres »Ynglingasaga». Enl. sagan var D. son till Domalde, regerade länge, dog sotdöden i Uppsala och begrovs vid Fyris vallarna. Hans regering var — säger Snorre — fredlig och utmärkt av god årsväxt. Jfr Ynglingaätten. B. Domare, enl. den nuv. Domareboken (se d. o.) 12 av Jahve insatta ledare, som mellan invandringen i Kanaan och konungatiden regerat över Israel och räddat det från fiender. I den äldsta traditionen äro d. enskilda stammars hjältar; vissa d. synas helt enkelt vara personifikationer av stammar (Jair m. fl.), andra visa mytiska drag (se Simson). G. Bsm. Domare, person, som på offentligt uppdrag å statens vägnar prövar och avdömer rätts-tvister el. brottmål. I Sverige kan sedan 1925 såväl man som kvinna vara d. För utövande av domarkallet måste vissa förutsättningar, habi-litetsvillkor, föreligga, ss. sv. medborgerskap, — 579 — — 580 —