DOMAT Domarring i Vä. tjänst och offer. Enl. Olaus Magnus var Mora sten, platsen för forntidens och medeltidens sv. kungaval, en d. G. Hn. Domat (D a u m a t) [dåma'], Jean, fransk jurist (1625—96), var först i 30 år allmän åklagare i Chermont men kallades 1681 till Paris, där han trädde i nära förbindelse med Pascal och den jansenistiska kretsen vid Port-Royal. Inflytande från den religiösa uppfattningen i denna krets spåras i D:s huvudverk »Les lois civiles dans leur ordre naturel» (3 bd, 1689— 94), som ända till revolutionen spelade stor roll vid de franska domstolarnas rättskipning. E. K. Doma'tier äro sådana på växtdelar normalt förekommande och för ifrågavarande växtarter karakteristiska bildningar, som tjäna till uppehållsort för vissa djur- el. växtorganismer (zoo-, fytodomatier), vilka stå i mutualistiskt symbiosförhållande (se d. o.) till värdväxten och där genomgå en väsentlig del av sin utveckling. D. äro de täta, ullika hårtofsar, som hos al, hassel, lind, lönn m. fl. bilda på bladundersidan vid nervernas förgreningsställen ett valv över rummet i själva nervvinkeln, där mikroskopiska kvalsterdjur uppehålla sig, vilka befria bladen från svampsporer och andra tillfälligtvis där befintliga föroreningar (akaro-domatier). Bildningar av liknande slag ha påvisats hos ett stort antal växter av vitt skilda familjer. Andra slag av d. förekomma hos vissa tropiska myrväxter (se d. o.) i form av hålrum med olika gestalt och utbildning (myrmekodo-matier). Ss. svampdomatier (mykodomatier) har man tytt de knölformiga ansvällningar, som förekomma på rötterna av baljväxter, hos havtorn och al. De senare stå på gränsen till gallbildningarna (se d. o.), vilka till skillnad från de eg. d. (akarodomatier) uppstå genom retning av de dem beboende organismerna. — Litt: A. Lundström, »Pflanzenbiologische Studien», 2 (1888). O. Gz. Dombes [dåb], ett småbackigt moränland skap i dep. Ain, ö. Frankrike, bildades under istiden av Rhöneglaciären i vinkeln mellan Rhöne och Saöne. D. är synnerligen rikt på sjöar. I dem och i konstgjorda dammar be-drives sedan renässansen en lönande fiskavel. Av sundhetsskäl ha dock numera många av dammarna torrlagts och uppodlats. — Under 900-talet en del av riket Arelat (se d. o.), kom D. 1218 under ätten Beaujeu och tillföll 1531 franska kronan. Frans II skänkte 1560 D. till hertigen av Montpensier; 1762 förenades D. slutgiltigt med Frankrike. O.Ts;H.Bg. Dombok, underrätts huvudprotokoll innehållande referat av rättegångsförhandlingarna i kriminella och civila mål samt alla ansök-ningsärenden, om vilka det icke är stadgat, att de skola intagas i särskilda protokoll. För varje år skall enl. lag d. i vissa delar (jorda-tvister och arvssaker) insändas till vederbörande hovrätt före Mikaels dag (2B/a) påföljande år. En motsats till d. äro de s. k. småprotokol-len, i vilka följ, ärenden skola införas: lagfarts-, intecknings-, vattenfalls- och tomträtts-ärenden, ärenden rörande äktenskapsförord, förmyndar- och godemanskap ävensom bouppteckningar, testamentsbevakningar och avhandlingar om lösöresköp. Vid rådhusrätterna skall dessutom ett särsk. protokoll föras över för-lagsinteckningar, vad Stockholms rådhusrätt beträffar även i fråga om inteckningar i fartyg Liksom d. skola småprotokollen insändas till hovrätten, på landet inom 3 mån. från avslutandet av det ting, då protokollet i fråga fördes, och i stad för varje mån. inom utgången av nästa mån. H. H-d. Dombrott. Enl. äldre rätt förelåg d., när den dömde ej frivilligt fullgjorde domen. Numera innebär d., att part vid domstol på nytt an-hängiggör en sak, ehuru den redan är avgjord genom lagakraftvunnet utslag. D. innebär missbruk av medborgarens processuella rättigheter och medför bötesansvar. E. K. Dombro'wa, stad i Polen, se Dqbrowa G 6 r n i c z a. Dombro'wski, se Dqbrowski. Döme [dåm] (fra.), domkyrka, se Dom. Domedag, se Yttersta domen. Domenicbino [-ki'nå], eg. Domenico Z a m p i e r i, kallad i 1 D., italiensk målare (1581—1641). F. i Bologna, gick D. där en tid i lära hos D. Calvaert och blev sedan elev hos Carraccierna. Som medhjälpare till dessa arbetade han efter 1602 med dekorerandet av Pa-lazzo Farnese i Rom. Här mottog han snart självständiga uppdrag och utförde fresker i flera romerska kyrkor samt i Villa Belvedere vid Frascati. O. 1620 tillkommo hans främsta arbeten på detta område; framställningarna i — 583 — — 584 —