DOMHERRE San Luigi de’ Francesi och i Santa Maria in Trastevere visa honom som en betydande monumentalkonstnär. Den grandiosa freskcykeln Domenichino: S:ta Cecilia och S:t Valeriano. S:ta Cecilia, Rom. i Sant’ Andrea della Valle är ett av barockens störsla dekorativa verk; i detsamma bör särsk. framhävas de 4 evangelisterna under kupolen. I motsats till Cortona och hans krets strävar D. efter klarhet, lugn och ädel jämnvikt i sina kompositioner, vilka därigenom göra ett koncentrerat och storslaget intryck. Samma förtjänster återfinner man i D:s tavlor. I sht fingo hans landskap med deras stilisering av naturen i stora, rena linjer betydelse för utvecklingen, bl. a. för Poussin. I sina religiösa bilder, ss. i den bekanta »Hieronymus’ kom-munion» (1614, Vatikanens pinakotek), visar D. ofta sitt beroende av Bolognaskolan. Av hans mytologiska motiv märkes framför allt den 1621 målade »Dianas jakt» (Villa Borghese, Rom) med dess intagande kvinnogestalter. Som porträttör var D. icke minst betydande. Sedan 1621 var han även Vatikanens arkitekt. Han kallades 1631 till Neapel; de här tillkomna freskerna visa dock en avmattning i konstnärligt avseende. K. E. S. Dome'nico, Giovanni, italiensk filosof, se T. C a m p a n e 11 a. Dome'nico Venezia'no, italiensk målare, se Veneziano. Domesday-book [dö'mzdelbok], en hela England utom n. prov, omfattande jordebok från 1086. Upplagd enl. beslut å stormannamöte 1085 som underlag för en rättvisare jordbeskattning, förtecknar D. ingående och noggrant hä-radsvis olika personers innehav av jord, boskap m. m. Den tillkom genom förhör på ort och ställe med befolkningen ang. egendomsförhållandena, varefter upplysningarna i kungl. kansliet sammanställdes till 2 digra bd. Innehållande en enastående samling faktiska uppgifter för tiden såväl före som efter normandiska erövringen, är D. en ovärderlig källa för studiet av Englands inre tillstånd och senare samhällsskick, av lika stor vikt för nationalekonomen, juristen och historikern som för etnologen och språkmannen, samt länge tillmätt avgörande vitsord i jordatvister. Själv kallar D. sig »Liber de Wintonia» men erhöll snart av folket namnet D., kanske på den grund att den framgått ur frågor å häradenas doms-(tings-) dagar till edsvurna (nämnda) män. Tr. 1773—83 i 4 bd. Ur den vidlyftiga litt. om D. må framhållas H. Ellis »A general introduction to D.» (2 bd, 1833); P. Vinogra-doff, »Villainage in England» (1892); J. H. Round, »Feudal England» (1895); F. W. Mait-land, »D. and beyond» (1897); A. Balland, »The D. inquest» (1906). E.K. Domesnäs, lett. Kalkas rags, Lettlands nordligaste udde, fortsättes åt n. ö. av ett under-vattensrev, på vilket D. fyr ligger, 4 km. från kusten. Sundet mellan Lettland och ösel kallas D.-sundet. O. P. Domestice'ra (mlat. domestica're), tämja, göra hemtam (om vilda djur), innebär icke blott tämjandet av en vilt levande djurart utan även att den göres till husdjur (se d. o.) H. W. Domesti'k. 1) D. (fra. domestique, avlat, do-me'sticus, eg. hörande till huset, domus), tjänare, i sht förr om sådan av något högre grad. — 2) D. (eng.-amer. domestic, oftast i plur. do-mestics, eg. hemgjord, av lat. dome'sticus), ett slags tätt bomullslärft, urspr. tillverkat blott i Amerika, numera överallt på större bomulls-väverier. D. är täml. grovt. Vit d. användes till lakan, skjortor, förkläden m. m., brun och grå d. till undertyg på möbler, grövre foder i draperier o. s. v. E. H.; I. Domförhet, beslutmässighet hos domstol med avseende på det antal medl., som minst skola deltaga i ett domstolsbeslut, för att detta skall gälla. Häradsrätt är domför med häradshövding jämte 7 nämndemän (i vissa mindre viktiga ärenden 3 nämndemän), rådhusrätt med 3 led., hovrätt med 5 (4, om 3 äro om slutet ense), Högsta domstolen med 5 (i viktigare mål 7) närvarande ledamöter. E. K. Domhavande, den person, som utövar doms-rätt. I Sverige talar man endast om d. vid landsrätterna, d. v. s. häradshövdingen (se d. o.). Domherre, i romersk-katolska kyrkan och f. ö. i fråga om äldre kyrkliga förhållanden medl. i ett domkapitel (se d. o.). I vissa sekulariserade protestantiska stift i Tyskland fin — 585 — — 586 —