DOMINIKANORDEN Dominikanordens förhärligande. Nederst i förgrunden »Domini canes», Herrens hundar. Målning av Andrea da Firenze i S:t Maria novella, Florens. Lateransynodens förbud 1215 mot upprättande av nya ordnar, valt augustinregeln (se d. o.) och premonstratensernas ordensstadgar; men framför allt blev bekantskapen med Francis-kus’ verk avgörande för ordensstiftelsens yttre form. På det första generalkapitlet 1220 i Bo-logna ålades medlemmarna att avstå från all egendom och helt leva av allmosor. D. blev således en tiggarorden, men fattigdomslöftet gjordes aldrig så rigoristiskt gällande som för franciskanerna, och 1425 upphävdes av påve Martin V förbudet mot egendomsförvärv. I spetsen för orden stod en för livstid (sedan 1862 för 12 år) vald general, residerande i Rom, i spetsen för varje kloster en prior. Orden var delad i provinser under provinsialer, som jämte valda ombud årl. (senare vart 3:e år) skulle sammanträda till generalkapitel. — D. utbredde sig med häpnadsväckande hast över Europa och blev jämte franciskanerna den inflytelserikaste kraften i kyrkan under 1200-och 1300-taIen, vilken hejdade det hotande avfallet och gav tidens trosliv dess prägel. Den påvliga inkvisitionen anförtroddes företrädesvis åt denna orden, och genom det 1227 med delade påvliga privilegiet att predika och mottaga bikt överallt utan sockenprästernas tillstånd kom den folkliga själavården i stor utsträckning i dess hand. Den räknar ochså bland sina medl. åtskilliga av medeltidens största folkpredikanter, t. ex. Vincentius Fer-rer och Savonarola. Vid sidan härom är det genom sin vetenskapliga verksamhet, d. haft sin största betydelse. Redan från början var vetenskapligt studium föreskrivet i statuterna ss. nödvändig skolning för kampen mot kätte-riet, och för varje provins fastställdes en bestämd studieorganisation. Till lärostolarna vid alla betydande univ. skaffade sig d. tillträde, stundom efter mycket motstånd, och till dess krets höra skolastikens mest lysande namn, Albertus Magnus och Thomas ab Aqvino. I de tyska dominikanklostren fann mystiken sitt främsta hem, företrädd av Eckart, Tauler och Suso. Även inom den kyrkliga konsten gjorde orden betydelsefulla insatser; dess största konstnärsnamn är Fra Angelico. — Från den stora schismens tid (1378—1417) begynner d:s tillbakagång. Reformationen mötte den i ett tillstånd av inre upplösning och förfall och i — 591 — — 592 —