DOM1TIUS MARSUS betydande medl. Gnæus D. Ahenobar-b u s var svärson till Cinna, landsförvisades 82 f. Kr. av Sulla, flydde till Afrika och ställde sig där i spetsen för Marins’ landsflyktiga anhängare men besegrades av Pompejus vid Utica och dödades. Hans yngre broder L u c i u s D. A h e n o b a r b u s (d. 48 f. Kr.) är bekant som det första triumviratets, spec. Cæsars, förbittrade motståndare; han slöt sig efter dettas upplösning till Pompejus och stupade i slaget vid Farsalos. Dennes sonson, L u c i u s D. A h e n-obarbus (d. 25 e. Kr.), en av Augustus’ förtrogna vänner, blev 8 f. Kr. ståthållare över Illy-ricum och företog ss. sådan ett tåg över Elbe; senare utnämnd till legat över Germanien, an-lade han de bekanta pontes longi (se d. o.). Han var farfar till kejsar Nero (se denne). C.F. DomiTius Marsus, romersk diktare på Augustus’ tid, förf, till epigram (av Martialis ofta nämnd ss. föregångare), kärleksdikter, ett epos, »Amazonis», samt ett arbete på prosa, »De urbanitate», en samling kvickheter och bon-mots. Brottstyckena av hans alstring äro utg. av E. Baehrens i »Fragmenta poetarum roma-norum» (1886). H.Sj. Domkapitel, korporationer vid domkyrkorna i den romerska och några evangeliska kyrkor (Sveriges, Finlands och Englands). D. upp-kommo som sammanslutningar av prästerskapet vid domkyrkorna för gemensamt, av en viss regel ordnat liv (vita cano'nica). Dess medl. kallades cano'nici (kaniker). Till deras åligganden hörde avhållandet av dygnets sju kanoniska »bönetimmar» (horæ cano'nicæ, tidegärd, (se d. o.) samt att dagligen gemensamt läsa ett kapitel ur bibeln el. klosterregeln. Namnet capi'-tulum övergick på samlingsplatsen och på själva korporationen. Ett kapitel kunde finnas dels vid domkyrkor och kallades då stundom, ej alltid, d., dels vid andra kyrkor (kollegiatkyr-kor). Ansatser till ordnandet av kapitel förekomma i den gamla kyrkan, men i sin senare form kunna de föras tillbaka till biskop Chro-degangs (se denne) stiftelse i Metz 760. — Domkyrkornas kapitel utgjordes i äldre tid ofta av munkar (regulära kapitel), vilka vanl. följde augustinregeln, under den senare medeltiden av vanliga, »sekulära» präster. Till skyldigheten att svara för gudstjänsten i domkyrkan kom rätten att som ett biskopens råd deltaga i stiftsstyrelsen, förvalta stiftet under vakans samt att välja biskopen. Detta »kanoniska» biskopsval blev en viktig programpunkt vid påvedömets kamp för kyrkans frihet, men senmedeltidens påvar undergrävde åter kapitlens inflytande genom att själva göra anspråk på rätten att utnämna biskoparna. I sin förvaltning av domkyrkans affärer kommo kapit len att intaga en självständig, stundom en fient lig ställning gentemot biskopen. Till sitt underhåll hade kanikerna andelar i kapitlets gemensamma inkomster (offer vid gudstjänsten, naturaanslag), vartill med tiden i regel kommo vissa tiondeanslag (i Sverige indrogs den s. k. fattigtionden, oftast y3 av den av bönderna er-lagda tionden, till kapitlen), samt oftast ett prebende i form av kyrkoherdeämbetet vid en sockenkyrka, vilket kaniken fick bestrida med vikarie, då han »residerade» vid domkyrkan. Genom donationer ökades med tiden avsevärt kanonikatens inkomster, och detta blev en anledning till kapitlens förvärldsligande. — Ett d. skulle omfatta minst 3 medl., men antalet växte ofta till flera tiotal. Ledningen av kapitlet tillkom en præpo'situs (prost), stundom deca'nus (dekan, eng. dean). Jämte dessa funnos i regel flera »förmän», præla'ti, ss. archi-dia'conuc (ärkedjäkne) och archipre'sbiter, samt därjämte andra värdigheter (cantor, schola'sti-cus, eco'nomus m. fl.). I Norden synas de först \ kapitlen ha varit regulära; delta var fallet i Lund, där kanikerna i S:t Laurentius-klostret alltifrån Knut den heliges tid utgjorde ett dylikt, och i Uppsala (munkkapitlet i Gamla Uppsala). Men efter hand blevo kapitlen här överallt sekulära. I Sverige kunna dessa senare kapitel tidigast spåras från 1220-talet (Skara). Organisationen var i de flesta stift färdig o. 1300, men kapitlen fortsatte att växa till medeltidens slut (i Uppsala slutl. 20 kanonikat). I Sverige förde kapitlen under den senare medeltiden ej sällan en självständig politik, vilken stundom, ss. i striden om tillsättningen av Uppsala ärkebiskopsstol 1432—34, kunde tjäna nationella intressen. Vid reformationen upphörde d. i flera länder. I den engelska kyrkan forlbestodo de som korporationer vid domkyrkorna utan befattning med stiftsstyrelsen och endast nominell rätt att välja biskop. I Tyskland uppkommo konsistorier som organ för landsfurstarnas kyrkoregemente, icke som fortsättare av d:s självständiga tradition. Den sv. reformationen berövade kapitlen deras gods liksom större delen av deras liturgiska uppgifter och hotade så deras bestånd över huvud. 1571 års kyrkoordning uppräknar emellertid ett antal präster, som skulle sitta vid domkyrkan, och Johan HI:s nova ordina'ntia av 1575 sökte i viss utsträckning återuppliva prelatkapitlen. Inst. räddades och omgestaltades emellertid genom att förenas med den framväxande skolorganisationen: de kvarlevande prelaturerna övergingo på Karl IX :s tid i teol. lektors- och konrektors-ämbetena. Denna utveckling påskyndades genom gymnasiernas utbildning. Under 1600-talet — 599 — — 600 —