DONJON ghetti & M. A. Galli, »G. D. e Simone Mayr» (1875); E. C. Verzino, »Le opere di G. D.» (1897); A. Cametti, »D. a Roma» (1907). E. A. Donjon [då2å'], fasta, fyrkantiga torn uppförda av normanderna under deras erövrings-tåg i Frankrike. D. kallades även i medeltida borgar befintligt huvudtorn el. försvarsbyggnad (se B ar fr ed). — Inom befästnings-konsten utgör d. en till försvar med art. och inf. ss. slutvärn inrättad större bombfri byggnad, ofta belägen inom ett verks högsta del. Slutvärnet på Karlsborg utgör ex.på en d. A.W.G. Don Juan [spa. uttal Öån zoa'n, sv. dån ju'an], sagofigur och litterär personage i skådespel och opera, den tredje världslitterära typgestaltning — Don Quijote och Sancho Panza äro de båda andra —, som framvuxit på spansk mark; för det allmänna medvetandet liktydig med kvinnoförföraren i renodlad gestalt. Litterärt går figuren tillbaka på ett skådespel av den spanske dramatikern Tirso de Molina (Gabriel Téllez), »El burlador de Sevilla y Convidado de piedra», först tr. 1630 (sv. övers, av K. A. Hagberg, »Förföraren från Sevilla och Stengästen», 1924), vars hjälte heter Don Juan Tenorio. Förledd av fransmannen Viardot (1835), ansåg forskningen länge, att denne Tenorio haft en historisk förebild, så mycket mera som namnet bars av en gammal spansk ätt, men noggranna undersökningar ha ej givit något stöd åt en sådan åsikt. En annan historisk förebild har man stundom sett i en viss Don Miguel de Manara (vars namn i utomspansk litteratur vanl. blivit Marana), som levde ett stormigt liv i Sevilla och på sin gravsten lät sätta inskriften »Här vilar den syndfullaste människa i världen». Men denne Manara föddes först ung. samtidigt med avfattandet av Tirsos skådespel och kan således ej ha haft något med dess hjälte att göra; det är först Mérimée, som förknippat D. J.-gestalten med sägnerna om denne Manara (i »Les åmes du Purgatoire», 1834). Försök att åt Lope de Vega i st. f. åt Tirso de Molina ge äran av det litterära faderskapet till D. J. ha gjorts, men utan att te sig övertygande. Ett gammalt sagomotiv, som återfunnits i folkvisor från olika länder, torde ligga till grund för episoden med stengästen — den döde, som inbjudes till en fest och verkligen infinner sig —, men resten av historien synes vara Tirsos egen uppfinning. Från Spanien kom ämnet först till Italien och nådde där hastigt popularitet; J. A. Cigogninis drama »Il convitato di pietra», som ännu finns i behåll, daterar sig från c:a 1650 och är en fri övers, av Tirsos verk. Härifrån nådde ämnet Frankrike, där efter ett par tidigare, mindre betydande utformningar Molières »D. J. ou le festin de pierre» först uppfördes 1665. På detta skådespel bygger i sin tur Mozarts berömda opera »D. J.» (1787), med textbok av L. da Ponte. Med romantiken blevo behandlingar av D. J.-motivet vanliga i de flesta europeiska länder; det största verket i detta sammanhang, Byrons epos »D. J.», har visserligen endast namnet gemensamt med urbilden. Ett sv. verk, som anknyter till motivet, är C. J. L. Alm-quists »Ramido Marinesco». — Litt.: K. A. Hagbergs inledning till hans ovannämnda övers, av Tirsos drama. F. G. B. Don Juan d’Austria, se Juan d’Austria. Donkeypanna [då'pki-], ångpanna å fartyg, avsedd för värmeledning, vinschar, ankarspel, vissa läns- och matarpumpar m. m. Sålunda separat driven matarpump kallas vanl. don-k e y p u m p och användes huvudsaki. under fartygets stillaliggande. Donkeyman benämnes å handelsfartyg den eldare, som sköter d. och dessutom vanl. har tillsyn över vinschar och övrigt däcksmaskineri. T. Hrn. Donkosackerna, rysk manskör, bildades 1920 av Sergej Jarov med Donkosacker ur »vita armén». Sedan 1923 har kören företagit konsertresor och även flera gånger besökt Sverige. Den utmärker sig för sin goda körkul-tur (särsk. praktfulla basar) och sitt originella föredrag av rysk folk- och kyrkomusik. F. S-l. Donkosackernas land, se Donska kosackernas land. Donläge, se Malm. Donna (ital, av lat. do'mina, fru, etymolo-giskt samma ord som sv. dam; jfr Don), kvinna av stånd (i Italien, Spanien [dona] och Portugal [dona]), vanl. som titel framför förnamnet; i sv. dessutom: (någons) tillbedda, i ironisk användning el. i nedsättande betydelse, vardagligt: fruntimmer. — D. è mobile, kvinnan är ombytlig, bevingat citat ur Ver dis opera »Rigoletto». E. H. Donnan, Frederick George, engelsk kemist (f. 1870), prof, i oorganisk och fysikalisk kemi i London 1913, är känd för sina undersökningar över de jämviktsförhållanden, som uppstå vid semipermeabla membraner (D o n n a n s j ä m v i k t). Lj. Donnay [dånä'], Maurice, fransk dramatiker (f. 1860), var urspr. ingenjör men övergick till litteraturen och debuterade på kabarén »Le chat noir» med »Phryné», grekiska scener (1891). På en större teaterscen framträdde han 1892 med en fri bearbetning av Aristo-fanes’ »Lysistrata», som med Mme Réjane i huvudrollen uppfördes på Grand Théåtre i Paris. Ett personligt genombrott betecknar — 631 — — 632 —