DOSTOJEVSKIJ självkänsla sårande uttryck. D:s debutarbete, som 1846 utkom ss. följetong i en av Nekrasov utg. tidskr., förtäljer på ett stillsamt sätt om skuggexistenser i det dåtida Petersburg. En starkt framträdande medkänsla med livets för- Dostojevskijs arbetsrum i Petersburg. tryckta gav skildringen dess grundton och tilltalade i hög grad samtida läsare. Ringa förståelse hade man däremot för hans följande berättelse »Dubbelgångaren» (s. å.), ehuru detta ävenledes otillräckligt genomarbetade verk, enl. vad eftervärlden kan inse, röjer mera av den blivande store själspejlarens egenart. Föga större framgång hade D. med en rad andra i rask takt författade större och mindre berättelser. Snart grpp emellertid en yttre händelse katastrofalt in i D:s liv och omöjliggjorde för bortåt ett decennium allt författarskap. Ehuru till sin innersta läggning ingalunda någon övertygad omstörtningsman, hade D., intresserad av livegenskapsfrågan och främst kanske driven av ett inre behov efter psykisk spänning, slutit sig till ett sällskap av unga män, vars flertal hyllade för tiden högst radikala tänkesätt, den s. k. Petrasjevskijkretsen. 23/« 1849 häktades D. och hölls nära 9 mån. ss. rannsakningsfånge innesluten i Peter-Paulsfäst-ningen. Julnatten 1849 fick han, dömd till mångårigt straffarbete, anträda den långa färden till Sibirien, sedan han 22/ia först dödsdömts och jämte sina olyckskamrater fått stå beredd för omedelbar arkebusering men på avrättsplatsen benådats till livet. 1850—54 avtjänade han sitt tukthusstraff i Omsk och överfördes sedan ss. menig till ett sibiriskt reg. i Semipalatinsk. Här begynte han sina »Anteckningar från det döda huset» (sv. övers. »Det döda huset», 1883, »Döda huset» 1913), en skildring av de sibiriska straffångarnas av umbäranden och ohyggligheter fyllda liv. Dock har D. själv synbarligen på det hela taget behandlats rätt skonsamt under strafftiden tack vare vissa kadetters och officerares välvilja; för något brutalare kroppsvåld torde han icke ha blivit utsatt (ehuru en gång hotad med prygel av en bestialisk och delirantisk major). I början av 1856 blev D. befordrad till underofficer och i slutet av s. å. till fänrik. 1857 i april återfick D., som i februari gift sig med en änkefru Maria Dmitrijevna Isajeva, sina forna adelsrättigheter. I mars 1859 fick D. med löjtnants rang lämna militärtjänsten och erhöll tillåtelse att uppehålla sig i den lilla staden Tver (n. om Moskva). I nov. s. å. tillstadde Alexander II, som uppvaktades med en utförlig böneskrivelse, D. att bosätta sig i Petersburg. Den långa prövotiden var till ända. Fängelselivet hade dock ingalunda, ss. ofta uppgivits, brutit D:s hälsa. Epileptiska anfall, som med åren blevo allt tätare, hade långt tidigare träffat honom (det första enl. uppgift vid underrättelsen om mordet på fadern 1839). Sjukdomens verkliga orsak måste ha varit ärftlig. D. tillhörde liksom så många geniala personei’ en degenererad släkt (ene brodern var hela sitt liv en förkommen individ, och D:s samtliga systrar voro i psykiskt avseende mer el. mindre defekta). Av stor betydelse för kommande alstring var den inblick D. i Sibirien erhöll i ett undre människoskikts föreställningsvärld. Hans religiositet och äktryska patriotism växte sig även under denna tid starka. Återkommen till Petersburg, utgav D. tillsammans med sin broder Michail en tidskr., »Tiden», där D. i huvudsak sörjde för det litterära innehållet och samtidigt offentliggjorde en rad samhällspolitiska artiklar. Här trycktes 1861—62 hans ovan omtalade fängelseskildring och romanen »De förödmjukade och kränkta» (sv. övers. »Kränkning och förödmjukelse», 1881, »De förtrampade», 1912, 1924), ett knappast mera betydande men av varm människokärlek och fast livstro uppburet verk, som vann samtidens stora beundran, särsk. den kvinnliga läsekretsens. I maj 1863, då tidskr. »Tiden» nått stor publikframgång,indrogs den av myndigheterna på gr. av en däri intagen artikel av Strachov i den då brännande polska frågan. Ett försök att utge en tidskr. med nytt namn slog illa ut, och företaget måste året efter brodern Michails död (1864) — 667 — -668 —