DOSTOJEVSKIJ nedläggas. D. hängav sig nu helt åt intensivt romanförfattande, jäktad av en samvetslös förläggare och den nedlagda tidskr:s hänsynslösa fordringsägare. 1866 utgav D. den stora romanen »Brott och straff», (sv. övers. »Raskolni-kow», 1883, »Brott och straff», 1922), och till årets slut fick han färdig berättelsen »Spelaren» (sv. övers. »Vid rouletten», 1890, 1907 och 1917), planerad under en utomlandsvistelse 1863. 1864 hade hans hustru avlidit, en hysterisk och, efter vad vi nu veta, erotiskt svekfull kvinna, trots allt lidelsefullt älskad av D. En styvson, lämnad i änklingens vård, och brodern Michails talrika oförsörjda barn vållade D. ökad last i de stora ekonomiska bekymren. För att frigöra sig från en hårt fordrande förläggare, med vilken han bundit sig genom ett oförsiktigt formulerat kontrakt, hade D. 1866 måst anlita en kvinnlig steno-grafs hjälp för att inom utsatt frist få romanen »Spelaren» färdig. Det var en ung flicka av aktningsvärd familj, Anna Grigorjevna Snit-kina, vars moder var svenska från Finland. Med henne ingick den över medelåldern komne förf, äktenskap i febr. 1867. De nygifta avreste till utlandet, där de vistades till juli 1871. Under denna tidsperiod, tillbragt i Tyskland, Schweiz och Italien, författade D. bl. a. romanen »Idioten», utg. 1868. Med denna och den 1866 i tryck utkomna boken »Brott och straff» når D:s skapande sin kulmen. I fråga om handlingens spänning är »Brott och straff» mest fängslande; »Idioten» (sv. övers. 1919— 20 och i ännu bättre tolkning 1928) torde få betraktas som hans rent konstnärligt bäst lyckade skapelse. Det förstnämnda arbetet ger en skarp analys av sinnestillståndet hos en ung, begåvad student, Raskolnikov, som av hänsynslös teori föres till att begå mord och slutl., efter en intellektuellt hårt påfrestande kamp med en undersökningsdomare, drives till bekännelse. I fråga om psykologisk skärpa intar denna skildring en plats för sig inom världslitteraturen. De däri inlagda scenerna från 1860-talets Petersburg med deras på en gång frånstötande och tilldragande människogestalter ha en suggestiv kraft, vars like sällan påträffas i andra länders prosakonst. Romanen »Idioten» är av en delvis lugnare komposition. Dess hjälte, furst Mysjkin, är en av den ryska litteraturens mest betagande karaktärer, en överkänslig livsfrämling i en självisk och brutal omgivning. D:s högsta etiska ideal åter-strålar från denna ädla men morbida gestalt. I teckningen av Aglaja och Nastas’ja står D:s förmåga att skildra ryskt kvinnligt psyke högre än i något annat av hans arbeten. Efter återkomsten till hemlandet (1871) hann D. att under det sista årtiondet av sitl liv ytterligare åstadkomma trenne verk, som jämte de båda föregående höra till hans storhetsperiod som förf. Åren 1871—72 utgav han den i utlandet i huvudsak skrivna romanen Manuskriptsida ur Dostojevskijs »Onda andar». »Demonerna» (sv. övers. »Onda andar», 1918— 20), ett oroligt men av idéer och visionär kraft bräddat arbete. Här riktas ett energiskt angrepp mot tidens ultraradikala strävanden och därmed förbundna, etiskt förkastliga hand-lingsmetoder (impulsen till berättelsen fick D. genom ett av kamrater förövat politiskt mord på en ung student). Med nästan profetiskt förutseende har D. i detta verk föregripit en utveckling, som i verkligheten nådde sitt slutmål 50 år senare. Någon realistiskt trogen bild av 1860-talets inrepolitiska liv ger emellertid icke den stora skildringen. Icke förty är dess värde betydande. 1875 utgav D. romanen »Ynglingen» (sv. övers. 1928), en berättelse, som enl. åtskilliga kritikers förmenande står något tillbaka för de fyra andra verken från kulmi-nationsperioden men av specialister på D:s tankeutveckling (t. ex. Berdjajev) skattas mycket högt. Bokens huvudfigur, den gåtfulle fadern till berättaren (»ynglingen»), en äldre man, som slites mellan tvenne starka erotiska känslor, torde ha uttalat många av D:s egna innersta tankar. 1876—77 utgav D. ett icke i egentlig mening litterärt verk, »En skriftstäl — 669 — — 670 —