DOUMERGUE D. Lincolns val och sydstaternas utträde blev följden. Under inbördeskriget understödde han med kraft unionsregeringen men dog redan 1861. Genom taktiskt sinnrika men strategiskt olycksdigra manipulationer har D. mer än någon annan enskild frambesvurit krisen i unionens liv. Jfr K a n s a s—N e b r a s k a-f r å-g a n. B. Douglas [de'gbs], Robert Kennaway, engelsk orientalist (1838—1913), har mest gjort sig känd genom sitt stora katalogverk över British museums kinesiska boksamling samt för populärvetenskapliga arbeten rörande Kinas sociala förhållanden. B. K. Douglasgran [du'-], se Pseudotsuga. Douglass [du'ghs], Frederick, nordamerikansk talare och journalist (1817—95). D. var son till en vit man och en negerslavinna, fick en viss utbildning, lyckades 1838 fly ur slaveriet, blev 1841 agent för Massachusetts anti-slavery society, verkade 1845—47 i England för slavarnas befrielse, utgav 1847—60 en veckotidn. för samma sak. Under inbördeskriget förordade D., att negertrupper skulle användas mot sydstaterna. D. innehade skilda förtroendeuppdrag i distriktet Columbia och var 1889—91 minister på Haiti. För sina ras-fränders sak verkade D. även genom självbiografiska skrifter, bland vilka märkes »Life and times of F. D.» (1882; sv. övers. 1895, 1909 och 1914). — Litt.: B. T. Washington, »F. D.» (1909). H.E. Doulcet de Pontécoulant [dolsä' da [-påte-kolä'],-] {+påte- kolä'],+} L. G., fransk astronom, se Pontécoulant. Doullens [dolä'], stad i dep. Somme, Frankrike, n. om Amiens, vid floden 1’Anthie; 6,100 inv. — D. var under 1918 säte för ententens högsta krigsledning på västfronten. Denna ledning skapades genom krigsrådet i D. 26/3 1918, då general Foch blev högste befälhavare för de franska, engelska och belgiska arméerna. Åtgärden blev av utslagsgivande betydelse för den följande krigföringen. T. H-m. Doulton & Watt [däuTtan an Qå't], fabriks-firma i London för framställning av konstnärligt stengods, »Doultonvara», utmärkt genom sin hårda bränning. Från rik dekor i granna färger, med landskapsbilder o. d., har D. & W. övergått till enklare, mera japaniserande formgivning, dock med alltjämt kraftfull färgglans. Numera fabriceras även andra lergodsvaror, bl. a. porslin. E. W Doumer [domäT], Paul, fransk politiker och ämbetsman (f. 1857). Urspr. läroverks-lärare, sedan journalist, valdes D. 1888 till deputerad för det radikala partiet. Motståndare till boulangismen, blev han 1889 icke återvald utan först 1891. Han ådagalade framstående egenskaper ss. sakkunnig i finansiella frågor och blev finansminister i Bourgeois’ ministär (1895—96). Därefter var han generalguvernör för Kochinkina och genomförde på denna post ett antal betydande reformer, tog avsked 1902, invaldes åter i deputeradekammaren, där han gjorde sig starkt bemärkt och 1905 blev president. 1906 kandidat till presidentskapet för republiken, erhöll D. 371 röster mot 449 till Fallières. Sedan 1912 är han senator för Kor-sika. Efter kriget har han väsentligen ägnat sig åt finansfrågor. 1921—22 och 1925—26 finansminister i Briands ministärer, sökte D. bringa ordning i statsfinanserna genom skuldamortering, ökade skatter samt budgetens fastställande i så god tid, att provisoriska månadsbud-geter icke skulle behöva tillgripas. 1921 lyckades han för första gången efter många år få budgeten antagen i rätt tid. 1927 valdes D. utan motkandidat till senatens president, till vilken höga post han sedermera årl. återvalts. Han har utgivit »L’Indo-Chine fran^aise» (1903), »Livre de mes fils» (1906). G.Lw. Doumergue [domäTg]. 1) Émile D., fransk reformert teolog (f. 1844), 1880 prof, i kyrkohistoria i Montauban. D. har företrätt en modifierad ortodoxi och i en produktiv litterär verksamhet hävdat kyrkans rättigheter. Av hans vetenskapliga arbeten märkes den stora Calvin-biografien, »J. Calvin» (7 bd, 1’899—1927). S. N. 2) Gaston D., fransk president (f. 1863). D. gick i skola i Nimes och har livet igenom i lynne som sätt bibehållit ett starkt syd-franskt inslag. Tidigt kom han likväl till Paris för att studera juridik och efter några års (1885—90) advokatverksamhet i Nlmes vistades han två år som domare i Kochinkina, ett i Algeriet. 1893 valdes han till radikal-socialistisk deputerad för Nimes och har därefter tillhört detta parti, om ock dess moderata flygel, den som samarbetat med vänstern och efter kriget snarare varit av Poincarés än Daladiers skaplynne. Tidigt populär i kammaren, aktad för sin duglighet, omtyckt för sitt uppriktiga, gladlynta och hänsynsfulla sätt, var D. 1895—96 en av dess sekreterare samt blev efter vägande inlägg i koloniala ärenden kolonial-minister i Combes’ ministär (1902—05). V.pre-sident i kammaren 1905—06, ingick han 1906 — 681 — — 682 —