DOUMIC som handelsminister i Sarriens regering och kvarstod som sådan 1906—08 även i Clemen-ceaus första regering. När Clemenceau om-bildade sin ministär, blev D. undervisningsminister och innehade denna befattning under Clemenceau och Briand (1908—10). Senator 1910, har han vid upprepade tillfällen varit ordf, dels för senatens största partigrupp, demokratiska vänstern, dels för utrikes- och marinutskotten. D. understödde kraftigt förslaget om treårig värnplikt och åtog sig, sedan Bar-thou 1913 störtats, uppdraget att bilda ministär. I denna innehade han även utrikesministerportföljen. Sedan nyvalen sänt till kammaren en majoritet, som var motståndare till den treåriga värnplikten, avgick D. i maj 1914 men ingick efter krigets utbrott 3/8 s. å. ss. utrikesminister i ministären Viviani. Inom kort utbytte han denna post mot kolonialministeriet. Som dettas chef kvarstod han under de olika ministärerna Viviani och Briand ända till mars 1917, då han sändes till Ryssland som Frankrikes representant vid de allierades konferens. Återkommen därifrån, återinträdde han i senaten, valdes 1923 till dess president och understödde kraftigt Poincarés politik; w/8 1924 valdes han med 515 röster av 860 till republikens president. Den höga röstsiffran var ett synbart uttryck för den sympati, varmed han inom olika läger omfattats, en sympati som ytterligare ökats under de år, som senare förflutit. Enkelt och flärdlöst, men med osviklig takt och värdighet har han fyllt sina representa-tionsplikter. Elyséepalatset har varit gästfritt men utan prunk, och dess höge värd, »notre Gastounet», har bibehållit en provensalsk fryntlighet. Viktiga och ömtåliga politiska konflikter har han löst med en säkerhet och självständighet, som mot vanan vid ministärskiften i regel så gott som samtliga partier lojalt böjt sig för. Från månget och vedei häftigt håll säges öppet, att D. som ingen annan fyllt just de krav, en republik ställer på sin president. 1931 förbereder han sin avflyttning, ty redan nu har han meddelat, att han under inga förhållanden emottager återval. G. Liv. Doumic [domi'k], René, fransk kritiker och litteraturhistoriker (f. 1860). Efter studier vid École normale supérieure blev D. lärare i retorik vid Collège Stanislas i Paris. Samtidigt började han medarbeta i »Moniteur», »Journal des débats», »Revue bleue» och »Correspon-dant». I »Revue des deux mondes» har han först varit konstkritiker, därefter generalsekreterare och är sedan 1906 direktör. D. är även sedan 1923 Franska akad:s ständige sekreterare och utövar i denna sin tvåfaldiga maktställning ett synnerligen stort akademiskt, politiskt och mondänt inflytande. — Bland D:s skrifter märkas: »De Scribe å Ibsen» (1893), »Essais sur le théåtre contemporain» (1896), »Études sur la littérature fran^aise» (1896—1909) ..»George Sand»(1909), »Lamar-tine» (1912) etc. D. skriver ledigt och behagligt. Trots solida kunskaper undviker han att pedantiskt brodera ut texten med detaljer. Å andra sidan inskränker han icke sin kritik till återgivande av personliga stämning ar. Han fullföljer snarare en äldre kritisk riktning, vilken värdesätter efter fasta smakregler och bakom intrycken av sympati el. antipati söker den moraliska, understundom religiöst påverkade dispositionen. G. Liv. Doumpalm [do'm-], se D u m p a 1 m. Doupovské hory [dåu'-], geogr., se D u p-p a ue r Gebirge. Doura-Europos (Dura-E.), identifierat med nuv. Salihiyeh på mellersta Eufrats v. strand, gränsfästning och stad, anlagd av de makedo-nisk-seleukidiska härskarna omkr. Kr. f. Etapp på vägen till det rika Palmyra och som sådan delaktigt i dettas uppblomstring, 165 e. Kr. romersk gränsfästning, delade D. trol. Palmyras öde under Aurelianus. D. har utgrävts delvis av engelsmän och fransmän, varvid påträffades två tempel, ett åt Artemis och ett åt de pal-myrenska gudarna, prytt med intressanta väggmålningar och skulpturer. Viktiga fynd av inskrifter, de äldsta existerande pergamentblad o. d., ha gjorts. — Litt.: M. P:n Nilsson, »Ett syriskt Pompeji» (i »Svensk tidskr.», 1927). N. V. Douraträd [do'-], se P a r k i a. Douro, geogr., se D u e r o. Do ut des (lat., jag giver, på det att du må giva) kallas ibland principen för den form av tullpolitik, där de underhandlande länderna utgå från tariffer med ganska rikligt tilltagna tullsatser för att sedan successivt göra sinsemellan motsvarande eftergifter, tills vissa minimi-tariffer ernås. Vhgn. Rel. vet., term betecknande uppfattningen att med offer, böner o. d. kunna s. a. s. köpa el. byta sig till gudens välvilja och bistånd. S. N. Doux [do] (fra.), mild, ljuv, söt; se Champagne. Dow [dåu], sjöv., se D a u. Dowden [daü'dan], Edward, irländsk skald och kritiker (1843—1913), blev 1867 prof, i — 683 — — 684 —