DOVER engelsk litteratur vid Trinity college, Dublin. D:s förnämsta verk äro »Shakespeare» (1875), »Studies in literature» (1878), »Life of Shelley» (1886), »Introduction to Shakespeare» (1893) och »New studies in literature» (1895). Hans »Poems» utgåvos 1876. E. L. R. Dove [dä'fa]. 1) Heinrich Wilhelm D., tysk fysiker och meteorolog (1803—79), prof, i Berlin 1845— 79, föreståndare för Preussisches meteo-rologisches Inst. 1848 —79, arbetade outtröttligt på organisationen av den meteorologiska forskningen. D. spelade en dominerande roll inom sin tids meteorologi och hade redan 1837 en utbildad meteorologisk lärobygg nad färdig. Denna, vars stora sanningshalt först under det sista decenniet åter framträtt, negligerades nästan fullst. under tiden efter D:s död. Då segrade den s. k. synoptiska meteorologien, och detta innebar en utveckling i mera schematisk och formell riktning, som för tillfället möjliggjorde säkrare väderleksprognoser. Den moderna meteorologien, som skenbarligen icke bygger direkt på D:s arbeten, står dock i många avseenden i fullkomlig överensstämmelse med dennes lärobyggnad. Enl. D:s mening (1837) betingas vinden av temperaturdifferenser. Luften måste strömma från kallare trakter mot varmare, dess hastighet växer med temperaturdifferensen. I ekvatorialområdet flyter den varma luften mot n. över den kallare. Den relativt kalla luften utgöres här av passa-derna, på n. halvklotet alltså av n. ö.-, på s. av s. ö.-vindar, den övre luften är antipassaden el. s. v.- resp. n. v.-vindar. Gränsskiktet mellan passad och antipassad närmar sig jordytan mera, ju större avståndet från ekvatorn är, och vid vändkretsarne nå s. v.-, resp. n. v.-vindarna jordytan. N., resp. s. om dessa karakteriseras väderleken av en kamp mellan strömmar av varm luft från ekvatorn, s. v.-, resp, n. v.-vindar, och kall luft från polerna, n. ö.-, resp. s. ö.-vindar. Luftutbytet mellan poler och ekvator försiggår alltså här vid jordytan. Detta utbyte regleras enl. en lag, som fått namnet Doves vind vridningslag och lyder: på båda halvkloten vrider sig vinden med solen, på det n. från n. över ö. och s. till v., på det s. från s. över ö. och n. till v. Lagens innehåll kan i korthet angivas på följande sätt: på n. halvklotet böjer en luftström, som kom mer från n. alltmer mot h., så att vindriktningen alltmer ändras från n. till n. ö., ö., s. ö. o. s. v. Detta är en erfarenhetssats, som man redan förut kände och som redan av Kant förklarats bero på jordrotationen. På grundvalen av dessa föreställningar, som vila på fullkomligt riktiga, skarpsinniga iakttagelser, giver D. en skildring av väderleksför-ändringarna, som nästan i varje detalj sammanfaller med de förändringar, som inträda, då en c y k 1 o n (se d. o.) närmar sig, och som i detta fall också förklaras på ett fullt modernt sätt. T. o. m. hans skildring av molnbildningarna, då den varma luften på ö.-sidan av en cyklon strömmar upp över den relativt kalla, och av lufttryckets förändringar är fullt modern, liksom ock hans skildring av neder-bördsbildningen och inströmningen av relativt varm luft i cyklonernas centrala områden samt den kalla luftens inströmning med nya molnbildningar med nederbörd och stigande lufttryck på v.-sidan därom lika gärna kunde vara skrivna just nu, då hans betraktelsesätt är fullt modernt. Bland D:s skrifter märkas: »Meteorologische Untersuchungen» (1837), »Das Gesetz der Stürme» (1866). H.K-r. 2) Richard Wilhelm D., den föregåendes son, kyrkorättslärare (1833—1907), 1862 prof, i Tübingen, 1865 i Kiel, från 1868 i Göttingen, 1871 medl. av tyska riksdagen, 1875 av preussiska herrehuset. D. utgav sedan 1860 jämte Friedberg »Zeitschrift für Kirchenrecht» samt bl. a. en på sin tid mycket använd »Lehr-buch des katholischen und evangelischen Kir-chenrechts» (8 Aufl. 1886). E. K. 3) Alfred D., den föregåendes bror, historiker (1844—1916), prof, vid olika univ. sedan 1874. Av D:s arbeten må framhållas »Deutsche Geschichte im Zeitalter Friedrichs des Grossen und Josephs II» (1883, ofullbordad), »Kaiser Wilhelms geschichtliche Gestalt» (1888), »Gross-herzog Friedrich von Baden als Landesherr und deutscher Fürst» (1902). [E. Blp.] 4) K a r 1 W i 1 h e 1 m D., son till D. 2), geograf (1863—1922), företog 1883 en studieresa till Donauländerna och Mindre Asien, studerade 1892—94 Sydvästafrikas meteorologi och näringsgeografi, var e. o. prof, i Jena 1899— 1907. D. var framför allt kolonialgeograf (»Deutsch-Südwest-Afrika», 1896, och »Wirt-schaftsgeographie von Afrika», 1917) men behandlade också medicinsk geografi (»Deutsche Klimatik», 1910). G.N. Dover [dåu'vo], stad i grevskapet Kent, s. ö. England, vid Pas de Calais, 114 km. s. ö. om London; 39,985 inv. (1921). Staden är belägen vid mynningen av den lilla floden Dour, vilken genombryter de höga kritklippor, som sträcka — 685 — — 686 —