DRACHMANN naturalismen. Men detta var blott en övergående kris; 1879 förkunnar han för Björnson, att han åter är den han var, och kort därefter deltar han åter i den litterära striden på de liberalas sida. S. å. ingår D. emellertid ett nytt Holger Drachmann. äktenskap (se D. 2), och under de följ, åren glider han över till det samhällsbevarande partiet, som t. o. m. under några år (1883—85) hade hans penna i sin tjänst. Han söker nu starta en »dansk rörelse» och skapa en rojalistiskt folklig, religiös diktning på nationell grund som motvikt till den franskskolade materialismen. — Från 1886 vänder emellertid D. de konservativa och borgerskapet ryggen. Han hade vid mitten av 1880-talet på en förlustelselokal i Köpenhamn lärt känna en ung flicka, som icke hörde till samhällets högre klasser men som intog honom genom sin kyskhet och finhet. Detta förhållande, det mest betydelsefulla i D:s privata liv, varade ett tiotal år; det blev bestämmande för hans diktning, där han förvandlar föremålet för sin kärlek till en underbar poetisk vision (Edith) och gör deras förhållande till en myt, som gång på gång dyker upp i hans diktverk från dessa år. Han känner sig än som »skalden», än som »gycklaren», alltid stående utanför samhällets uppdelning i kaster och partier men med förkärlek för de nedersta samhällslagren och för det frisinnade partiet. — Förhållandet till »Edith» tar slut vid mitten av 1890-talet; senare privata upplevelser, ett tredje äktenskap, ingånget 1903, en storslagen 60-årsfest på Köpenhamns rådhus, äro utan intresse för hans livsverk. D:s mänskliga och konstnärliga natur var rik på motsättningar och därför ofta föremål för missförstånd av samtiden. Han var oerhört flitig men förde ett fullständigt oregelbundet liv; han var sträng i sin dom över samtiden men visade själv ofta hållningslöshet i sin offentliga (och privata) vandel; han rörde sig i ytterligheter men älskade det sunda och harmoniska hos småborgarna; han kunde uttrycka sig med slående kraft, men hans natur var vek. Hans konst är vältalig intill deklamation, men i grunden består den icke av intellektuella element utan av vaga stämningar. Han har givit Danmarks litteratur praktstycken av bländande teknik, men med utformandet av större verk misslyckades han oftast. Jämte J. P. Jacobsen har han utvecklat den danska litteraturen i realistisk riktning och ofta givit en psykologiskt mogen människoskildring, men hans ideal äro romantiska el. rent av barnsliga. Denna utomordentliga utveckling av mänskliga och konstnärliga krafter vanns på bekostnad av jämvikt och harmoni. Denne diktare, som aldrig blev trött på att omtala för världen, att den var ur gängor, var själv ett lutande torn. Han är i sin storhet och begränsning den mest betydande danske diktaren under senare hälften av 1800-talet; han kan i sin lyrik och sin disharmoni sidoordnas endast med den episke och harmoniske Oehlenschläger. — D. är lyriker i all sin konst och som lyriker subjektiv, entusiast, visionär. Han öser ur sin egen personlighet en bottenlös rikedom av allahanda stämningar, och hans förhållande till omgivningen är alltid bestämt av lidelse och häftiga impulser. — Den ofantliga rikedom av dikter, som D. skrivit, är i och för sig tillräcklig för att förstå hans produktions egenart, men även hans talrika arbeten av annat slag, i sht från hans sista 20 år, innehålla mycket av utomordentligt värde. D:s poetiska livsverk faller inom tre perioder. Under ungdomstiden, uppemot 30 år, gri-pes han av tre idéer, frihet, skönhet och kärlek, och skapar en ny konstnärlig stil i poesi och (mindre avgjort) i prosa. 1881—86 följer hans mandomsdiktning. D. söker nu att gripa livet i dess enklaste och mest vardagliga former med respekt för det traditionella (religion, nation, äktenskap o. s. v.); den enskildes lutt-ring genom motgång till att bära livet som det är har nu som motiv avlöst den tidigare him- — 699 — — 700 —