DRACHMANN melsflykten och det högmodiga pockandet på obegränsad rätt för den enskilde. Den tredje perioden är en ny ungdom. D. vänder tillbaka till sina första idéer men bevarar från mellanperioden i sht luttringsmotivet. Frihet, skönhet och kärlek existera blott vid umbäranden, självförnekelse och lidande. Det går en ton av ängslan och stigande förtvivlan genom dessa års diktning; av den naivt glade och bedrövade diktaren från 1870-talet, som trodde, att världen i morgon skulle kastas överända, blev under 1890-talet en tragiker och pessimist. D:s diktsamlingar (aldrig tillfälligt ordnade, ofta omsorgsfullt delade i avdelningar och med preludier och epiloger) äro följande: 1) »Digte» (1872), med sin smak för oakademisk stil föga höjande sig över Plougs och Kaalunds, men med något nytt i innehållet: frihetsdikter av socialrevolutionär karaktär. »Dæmpede Melodier» (1875), motsvarar titeln, det är vemodsstämningar efter äktenskapets upplösning, med en mera personlig stil, t. ex. i den ännu en smula akademiska »Nu er de lyse Nætters Tid forbi». »Sange ved Havet. — Venezia» (1877) och »Ranker og Roser» (1879) äro betydelsefulla verk; i innehållet beteckna de en förnyelse i modern riktning med sin dyrkan av den sammansatta, skiftande el. flyktiga stämningen, i formen en icke mindre viktig förnyelse genom användandet av nya, delvis konstfärdigare sång- och strofformer el. ostrofisk vers och genom kombinerandet av anapestiska, amfi-brakiska och jambiska rytmer. Nytt är framför allt införandet av havet (både naturalistiskt skildrat och symboliskt uppfattat) i »Sange ved Havet», vidare typen »den farende Svend» i »Ranker og Roser» samt den visionära skönhetskulten i »Venezia», också i rytmiskt avseende D:s mest renässansartade samling. »Ungdom» (1879) ger variationer i motiv och rytmer av de föregående fyra samlingarna och enstaka drag, som visa hän mot D:s senare riktning. —■ 2) »Gamle Guder og nye» (1881) är D:s yppersta mandomspoesi, på en gång det jämnaste och sublimaste han skrivit, säkert hans bästa bok. Häri finnas så förträffliga dikter som »Der ligger Guld i Barrer», »Det tabte Paradis», »Natten» och »Vor Moders Saga». »Dybe Strenge» (1884) är mattare, ett uttryck för D:s slapphet; han är nu på väg att bli konservatismens officielle skald (liksom i »Digte» oppositionens). — 3) »Sangenes Bog» (1889) är Edith-periodens mest typiska diktsamling, rik på smärtfylld kärlekslyrik. Häri ingå de sköna Suleimasångema. »Unge Viser» (1892), »Syv Digte» (1893), »H. D:s Viser» (1896) och »Broget Löv» (1901) innehålla väl många vackra ting men inga väsentligt nya toner. — Större episka dikter av D. äro »Prinsessen og det halve Kongerige» (1878), »Peder Torden-skjold» (1880), en ansträngd konstprestation, »Östen for Sol och Vesten for Maane» (1880), en äventyrsdikt av hög rang, som förebådar de djupaste tonerna från hans andra period. Härtill kommer den poetiska berättelsen »Tyrkisk Rokoko» (1884). I detta sammanhang kan även nämnas, att D. 1880—1902 översatte Byrons »Don Juan» till dansk vers, ett mästerstycke. D. har skrivit talrika skådespel, ofta med ypperliga partier och goda anslag, men kompositionen var icke hans starka sida, och lyriken tar ofta överhand. »Puppe og Sommer-fugl» (1882) och »Lykken i Arenzano» (1884) äro blott studier. »Strandby Folk» (1883), ett försök till folkligt, uppbyggligt nutidsskådespel, var misslyckat i sin banalitet; i ännu högre grad gäller detta kanske äventyrskomedien »Der var en Gang» (urspr. tillsammans med en samling »Fjeldsange», 1885), som trots allt rent tekniskt sett är D:s mest lyckade skådespel. I »Alkibiades» (1886), en lyrisk tragedi, förekommer första gången Edithmotivet. »To dramatiske Digte» (1888), »1001 Nat» (1889) och »Bonifacius-Skæret» (1893) förbereda en utpräglat egenartad form av lyriskt drama, melodramat, en genre, vari D. skrivit en rad berättande stämningsdikter: »Völund Smed» (1894) och »Melodramer» (1895). Av mindre intresse äro »Göglere» (1893), »Renæssance» (1894; sv. övers. 1911), »Brav Karl» (1897), »Kors og Kaarde» (1898), »Gurre» (s. å., lyriskt drama om kung Valdemar och Tove; sv. övers. 1906), alla variationer el. utvecklingar av Edith-motivet. D:s senare dramer äro efter-skörd: »Hallfred Vanraadeskjald» (1900), ett nytt försök i den stora stilen, psykologiskt fängslande; »Det grönne Haab» (1902), nytt försök till folkligt skådespel, något platt; »Hr. Oluf han rider» (1906), ett återupptagande av D:s midsommarpoesi från ungdomsverken. D:s prosaiska författarskap omfattar dels skisser, sagor, berättelser och noveller, dels en rad större och mindre romaner. De främsta äro »Med Kul og Kridt» (1872), »I Storm og Stille» (1875), »Derovre fra Grænsen» (1877; sv. övers. »Från gränsen» s. å., jfr även nedan), »Paa Sömands Tro og Love» (1875; dessa samlingar innehålla också dikter), »Lars Kruse» (1879), »Vildt og Tæmmet» (1881), »Rejsebille-der» (1882), »Skyggebilleder» (1883), »Smaa Fortællinger» (1884), »Danmark level» (1885), »Kunstnere» (1889), »Troldtöj» (s. å.), »Tarvis» (1891). Dessa visa oss D:s konstnärliga mognande från de första råa och friska skisserna fram till den klassiska stilen i hans mästerligaste noveller. D. frigör prosastilen från de — 701 — — 702 —