DRACHME tidigare akademiska traditionerna och närmar den talspråket. Hans särskilda område är fiskläget, stranden och havet; som människo-skildrare har han utvidgat litteraturens område med realistiska, men därför icke alltid sanningsenliga allmogeskildringar, stundom gjorda med humor, stundom med alltför braskande later. Hans naturskildringar nå högst, när han på romantiskt vis underförstår något andligt. En lättflytande, stundom nästan journalistisk stil, en dragning åt retorik och lyrik är utmärkande för denna del av D:s författarskap och hans större berättelser. På gränsen mellan dessa båda grupper står en rad ungdomsböcker, i vilka D. efter Turgenevs mönster strävar att ställa upp den viljesvage mannen, prisgiven sina stämningar och minnen, mot den starka och överlägsna kvinnan: »En Over-komplet »(1876), de tre berättelserna under titeln »Ungt Blod» (1877), »Tannhäuser» (s. å.), vartill även sjömansberättelsen »Poul og Virginie under nordlig Bredde» (1879) sluter sig. En reaktion mot naturalismen visar »Vandenes Datter» (1881; sv. övers. »Böljornas dotter», 1882), en blandning av historisk berättelse (från reformationstiden) och saga, med en oklar symbolisk häntydning till diktarens samtid. »Med den brede Pensel» (1887) är en matt inledning till D:s huvudarbete på prosa: »For-skrevet» (1890; sv. övers. 1907), en stor nutidsroman, där han skildrar sig själv från två sidor i den sobre resonören, målaren Gerhardt, och den åt sina stämningar prisgivne bohemen, diktaren Ulf Brynjulfsen. Mellan dem ställer han sin idealiserade kvinnogestalt, »Syngepigen» Edith, och jämte dessa tre tecknar han en rad skarpa porträtt av Köpenhamns borgerskap och litterära värld. Boken är samtidigt en skildring och en dom över diktaren själv och hans samtid. Den innehåller hans mest upphöjda poesi mot bakgrund av åtskillig platthet och trivialitet: misslyckad i uppläggningen — han kan icke hålla sina två emanationer isär — och i tendens — kritiken av hans samtid förlorar sig i småaktig polemik mot kafélivet och kungl. teatern —■ men framstående i lyrik och människoskildring. Som efterskrift till denna tjänar en samling prosa och vers, »Den hellige Ild» (1899). I »Kitzwalde» (1895) anlägger D. sin älsklingsförklädnad, när han är led på nutiden, och framställer sig som landsknekt i ett poetiskt Sydtyskland med rövar-borgar, krig, vin och jordisk och himmelsk kärlek. Den fina, stämningsfulla berättelsen »Kirke og Orgel» (1904) tillhör D:s senare år. Efter hans död utgåvos »Venezias Nat» (1909; sv. övers. 1910) och några brottstycken av romaner och dikter i »Vagabundus» (1910). D:s »Samlede poetiske Skrifter» utkommo i 12 bd 1906—09. På sv. finnas »Valda noveller» (Najaden, Två skott, Skarp lut, Poul och Virginie under nordlig bredd, Derborta från gränsen, 1884). — Litt.: V. Vedel, »H. D.» (1909); jfr D. 2). P. R-iv. 2) Emmy D., f. Culmsee, den föregåendes 2:a hustru, författarinna (1854—1928), har utom talrika övers, från tyska och ryska förf, själv skrivit åtskilliga romaner, däribland de självbiografiska »Ingers Ægteskab» (1910; sv. övers. 1911) och »Mödre» (1914). Hennes »Erindringer» (1925) innehålla viktiga bidrag till makens historia. P. R-w. 3) Anders Björn D., halvbror till D. 1), filolog (f. 1860), e. o. prof, vid Köpenhamns univ. 1892, prof. 1918—26. Bland D:s skrifter märkas den banbrytande »Möderne Pindarfor-tolkning» (doktorsavh. 1891), en förträfflig uppl. av »Scholia vetera in Pindari carmina» (3 bd, 1903—27), en övers, av Diodoros (1911), »Christendommens Oprindelse» (1919; sv. övers. 1920) m. fl. D. utgav jämte J. L. Heiberg och H. O. Lange S. Kierkegaards »Samlede Værker» (14 bd, 1902—06). W.N. 4) Povl D., son till D. 1) och D. 2), förf, (f. 1887), cand. polit, från 1914 red. för »Tids-skrift for Industri». D. har utg. romanerna »Kraft» (1912; sv. övers. 1913), »Gennembrud» (1914) och »Kampens Mænd» (1916; sv. övers. 1918), ovanliga i dansk litteratur genom sitt solida innehåll och sin hänförelse för modern industri. D. har även utg. en rad skrifter i industriella och ekonomiska ämnen. Han är sedan 1920 medl. av Folketinget (konservativa folkpartiet). P. R-w. Drachme [dra'kma], numism., se D rakm a. Draco, astr., se Draken. Draco, se Draködlor. Dracoce'phalum, se Drakblomsläktet. Draco mitiga'tus, farm., gammal benämning på kalomel (se d. o.). Dracu'nculus, ett släkte rundmaskar, se Guinea m a s k. Draeseke [drä'z-], Felix, tysk tonsättare och musikskriftställare (1835—1913), studerade för bl. a. Liszt; sedan 1876 i Dresden, där han 1884 blev lärare i komposition vid konserva-toriet. Som tonsättare följde D. först den »nytyska» riktningen (Liszt, Wagner) men skapade sedermera i en starkt personlig nyklas-sicistisk stil. Han skrev bl. a. operor, mysteriet »Christus», requiem, körer, solosånger, 4 symfonier, kammarmusik samt »Der gebundene Stil. Lehrbuch für Kontrapunkt und Fuge» (2 bd, 1902) m. fl. musikteoretiska arbeten. F. S-l. Drag har en mängd betydelser och betydelseskiftningar. I sv. ortnamn ofta eg.: plats — 703 — — 704 —