DRAG mellan vattendrag, över vilken farkoster släpades; jfr. -volk i vissa slaviska ortnamn. E. H. 1) Se Biskötsel. 2) Byggn., urholkning i en bjälke, avsedd att ge denna hakformigt fäste i en annan sådan. 3) Fiskeriv., krokredskap, av synnerligen växlande utseende, vanl. av metall men även av trä, pärlemor el. andra ämnen och försett med en el. flera, stundom fjäderbeklädda, vanl. Drag, fig a—d. tregrenade krokar. D. är så konstruerat — ku-pigt, skedlikt, propellerformat, fiskliknande (ibland ledat) — att det, då det dragés genom vattnet, utför slingrande el. roterande rörelser, som komma det att mer el. mindre likna en fisk. Vissa d. agnas med fisk el. mask. Bland typer av d. må nämnas skeddrag (se fig. a), propellerdrag (b), spinnare (devonspinnare, de-von, c) och wobbler (d). Många d. äro paten-terade och ha fått särskilda namn. D. nyttjas vid metning, då det hålles i rörelse genom vattenströmmen el. genom revens upprullande, el. släpas i vattnet efter en båt och genom sän-ken på önskat djup (fiske med d.), varvid reven ant. hålles av den fiskande el. är fästad vid i båten fastgjort spö. D. är vid »nosen» försett med en rörlig led (lekare), varigenom undvikes, att reven snor sig. N. R-n. 4) Strömning av luft el. rökgaser i kanaler och eldstäder el. viss rörelse hos luft, s. k. kalldrag, i byggnadslokaler. D. förorsakas av smärre tryckskillnader (se D. 5) mellan olika delar av luften el. gasen, vilka strömningen strävar att utjämna. Allt efter det sätt, på vilket de för fortgående d. erforderliga tryckskillnaderna upprätthållas, skiljer man mellan naturligt och konstgjort d. Naturligt d. grundar sig på lättare gasers strävan att flyta uppåt i tyngre gaser, liksom t. ex. olja flyter upp i vatten. Emedan varm luft och varma rökgaser äro lättare än den kallare luften i det fria, uppkommer sålunda t. ex. vid eldning i en med skorsten försedd eldstad en strömning uppåt i skorstenen. Därvid faller trycket i skorstenens nedre del, och luft för underhållande av förbränningen insuges genom de därför avsedda öppningarna i eldstaden. På liknande sätt uppkommer uppåtriktat d. i en luftkanal, vars nedre mynning står i förbindelse med varmare luft än den övre. Det ligger i sakens natur, att d. försämras och kan helt avstanna, om rökgaserna, resp. luften starkt av-kyles genom beröring med kalla väggar i ka nalerna. Av denna anledning är d. ofta dåligt vid eldningens början, särsk. i eldstäder, som under en längre tid stått oanvända. Man brukar avhjälpa detta genom att till en början elda med något lätt brännbart bränsle, som hastigt ger en stor mängd varma rökgaser. Vid större skorstenar för intermittent eldning bör för detta ändamål finnas en mindre eldstad vid själva skorstensfoten. Vid ångpannor och större industriella eldstäder är ofta det naturliga d. otillräckligt för ernående av önskad förbränningshastighet. Man begagnar sig då av konstgjort (forcerat) d., varvid strömningen av luft och rökgaser åstadkom mes med särskilda, yttre hjälpmedel. Alstring av konstgjort drag genom en sugfläkt i skor-stenskanalen användes, på gr. av svårigheten att hålla fläkten i stånd, endast i undantagsfall. Man tillför i stället den erforderliga för-bränningsluften (blästern) under tryck på så sätt, att den måste passera igenom bränslet i eldstaden. Vanl. har man därvid sluten eldstad, i vilken luften införes under rosten. 1 vissa fall, särsk. å krigsfartyg, låter man luften fritt inströmma under rosten från pannrummet, som då i sin helhet är lufttätt slutet och hålles under ett mindre övertryck. Vid lokomotiveldstäder åstadkommes d. dels genom att luften intages framifrån i fartriktningen, dels genom att ånga utblåses i skorstenen ocb rycker med sig rökgaserna (se B 1 ä s t e r r ö r). Under gång användes härför avloppsånga från cylindrarna (ångpuff), under stillestånd tages Uppslagsbok. VII. 23 — 705 — — 706 —