DRAKSKEPP f. Kr.), bekant för sina stränga lagar (därav uttrycket d r a k o n i s k). Se Aten, sp. 641. Drakskepp, se Drake, sp. 718. Draksådd, i anslutning till den forngrekiska sagan om lason, som sådde draktänder och ur sådden såg vapenklädda män uppstiga, som ville förgöra honom; uttalande av fördärv-bringande åsikter el. läror. E. H. Draktimjan, se Drakblomsläktet. Draktävlingar, kakeai, äro av gammalt en omtyckt sport i Japan. Tävlingarna koncentreras till vissa festdagar, och de drakar, som användas, äro ofta av väldiga proportioner (genomskärning ända till 20 m., vikt intill 2,200 kg.). Det fordras upp till 150 man för att bringa en sådan drake att höja sig. Målet för kampen i luften är att med det egna draksnöret söka avskära motståndarens. Snöret är därför ofta försett med en skärande anordning, bestående av ett vasst metallstycke el. med lim fästade glasskärvor. D. hållas alltjämt i Naga-saki, i Tokushimadistriktet och kring Tokyo. Draken har trol. införts från Kina men torde ha tusenårig hävd i Japan, där byggandet av drakar utbildats till en verklig konst och en mångfald typer med olika benämningar finnas. Drakarna äro målade med figurer, bilder el. emblem av allehanda slag. G. B-r. Draködlor, Draco, ett släkte bland agami-derna (se d. o.), karakteriserat därav, att ett antal falska revben (5—6) skjuta ut i en av kroppshuden bildad halvcirkelformad fallskärm. Med dennas hjälp kunna de segla långa vägar i luften på jakt efter insekter; de leva näml, i träden bland Sundaöarnas och s. Ma-lackas urskogar. D. äro ofta praktfullt färgade och försedda med en från strupen utgående säck, som kan blåsas upp. Hit höra c:a 35 arter, däribland den ung. 2 dm. långa flygdraken, Draco volans. B. H-m. Dram [dräm] (eng., av grek, drachme', se d. o.), mått och vikt i England. 1) Mått för apoteksbruk = ^8 fluid ounce — 60 minims = 3,55 kbcm. Härav i England, Norge och stundom i Sverige även: snaps, sup, eg. så mycket, som rymmer 1 d. (såldes på apoteken). 2) Handelsvikt (avoirdupois-vikt) = 1/ia ounce = 3 scruples å 10 grains = 1,7718 gr. 3) Medici-nalvikt = 1/s ounce troy = 3 scruples å 20 grains = 3,887o gr. N. L. B. Drama (grek, drama, något som göres, fram-ställes) el. dr am (fra. drame). Ordet d. upptogs av Diderot för att beteckna det av honom omhuldade borgerliga skådespelet till skillnad från den fransk-klassiska tragedien. I modernt språkbruk är termen en samlingsbeteckning för de skiftande formerna av dramatisk diktning, efter vilkas ämnesval, syfte el. teknik den användes i sammansättningar ss. idé-, karaktärs-, problem-, skräck-, tendens-, ödesdrama (se d. o.). Under tidernas lopp har den markerade skillnaden mellan termerna tragedi (sorgespel), skådespel och d. alltmera utjämnats, liksom också nyanserna mellan d:s lättare former, komedi, lustspel och fars (se d. o.), i viss mån utsuddats. D:s teori (dramaturg i). Till skillnad från lyriken, som poetiskt uttrycker ett subjektivt själstillstånd, och från epiken, som i berättande form framställer ett händelseförlopp, återger d. en handling åskådligt genom framförande av de i densamma verkande personerna; dialogen är denna konstarts främsta uttrycksmedel. Grundbetingelsen för d:s handling är spänningen mellan olika tendenser, representerade av de uppträdande personerna, vilkas reaktionssätt och karaktärer äro det material, i vilket handlingen framställes; oftast grupperar den sig kring en centralfigur, »hjälten», och konflikterna uppstå då ur hans reaktion inför omgivningen. Ant. fortskrider handlingen från en exposition mot ett bestämt mål, en upplösning, en katastrof (»peri-petien», se d. o.), s. k. syntetisk handling (t. ex. Schillers »Wallenstein» el. Strindbergs »Fadren»), el. också utspelas katastrofen innan el. i själva begynnelsen av d., som då blir ett utredande och motiverande av densamma, s. k. analytisk handling (t. ex. Sofokles’ »Konung Oidipus» el. Ibsens »Gengangere»). I komedien är konflikten oftast skenbar och upplöses i en komisk effekt. Normerna för skapandet och bedömandet av d. ha helt varit underkastade de litterära stilidealens växlingar. Med utgångspunkt i det antika d. sökte Aristoteles i sin »Poetik» precisera dess teori. Utom de litteraturhistoriska antydningar, han ger om d:s uppkomst, ha hans uttalanden särsk. i två punkter blivit betydelsefulla i d:s historia: dels hans uppfattning av d. ss. ett medel för väckande av fruktan och medlidande med syfte att åstadkomma dessa affekters rening, ka'thar-sis (se d. o.), en dunkel punkt i hans framställning, som gav upphov till teoretiska utredningar i olika riktningar av renässansfilosoferna och i sinom tid av Lessing och Goethe; dels hans tekniska anvisningar om d:s byggnad, vilka av den italienska renässansen och de franskklassiska auktoriteterna uppfattades som kanoniska regler, föreskrivande handlingens, tidens och rummets enhet i en tragedi. Reaktionen mot detta regeltvång kom från två håll. Under senare hälften av 1700-talet uppstod det borgerliga dramat, vars realism krävde en ny teknik och dramaturgi. Intresset för den av fransk-klassicismen ring — 727 — — 728 —