DRAMA aktade Shakespeare vaknade, och av de nya litteraturströmningarna i Tyskland gjordes han till auktoritet och mönster för det fria romantiska dramat. Dess uttolkare var A. W. von Schlegel, vars »Vorlesungen über dramatische Kun st und Literatur» (1809—11) blev grundläggande för en ny skådespelskritik. De fasta, kategoriska reglernas tid var därmed förbi, och 1800-talets dramteoretiker sysselsatte sig mera med litteraturhistorisk analys och studier i d:s teknik. Det historiska d. fick sin rådgivare i H. Hettner (»Das möderne D.», 1852), det konventionella d. i F. Sarcey (»Essai d’une esthétique de théåtre», 1876), och en djupgående, empirisk analys av d:s resurser gavs av G. Freytag (»Die Technik des D.», 1863). D:s historia. Historiskt och psykologiskt sett torde d. ha sitt ursprung i det dramatiskt-mimiska element, som förefinnes i de flesta primitiva religioner. Etnografien kan visa ett flertal exempel på, hur den primitiva människan söker oskadliggöra el. blidka övernaturliga makter genom att imitera deras uppträdande i danser och besvärjelsesånger, mimiskt utförda av agerande i dansmasker el. grotesk förklädnad. Det religiösa, rituella elementet är också mer el. mindre starkt framträdande i det litterära konstdramats äldsta former. Sålunda visar det indiska d. spår av en utveckling från dialogiserade hymner, det uråldriga kinesiska d. ett ursprung i symboliska pantomimer (se d. o.); även de persiska passionsspelen och de centralamerikanska kulturfolkens legendskådespel kunna ledas tillbaka på religiösa ceremonier. Den för den västerländska d.-utvecklingen mest betydelsefulla etappen är den grekiska tragedien. Redan i sina äldsta bevarade former framträder den som en mogen kulturprodukt, och upplysningarna om dess öden i äldre tid kunna tagas till intäkt för de mest skiftande hypoteser. Den traditionella uppfattningen, att det grekiska d. har sitt ursprung i Dionysoskulten, synes nu bekräftad av nyare forskningar. Förhärligandet av den tragiskt-patetiske Dionysos torde med bestämda reminiscenser ha övergått till andra, mytiska herosgestalter. Det primära elementet var den dityrambiska körsången, ur vilken dialogiska partier framvuxit, utförda av ett växande antal skådespelare. En fullständig grekisk tragedi utgjordes av en s. k. tetralogi, d. v. s. tre på varandra följande deltragedier, grupperade kring olika faser av samme hjältes levnadshistoria, och som fjärde pjäs ett satyr-spel (se d. o.). Efter en orienterande inledning, prologen, utspelas handlingen i talade partier, episoder, åtskilda av körsånger. Med Aischylos träder den grekiska tragedien fram ur sitt omdiskuterade förflutna och möter oss som stor, intensiv konst, som sedan fördjupades och nyanserades av Sofokles och Euripides. Även komedien har sitt ursprung i Dionysoskulten, vars burleska element uppblandades med folkliga farsupptåg, grupperade kring en enkel, ofta improviserad intrig. Denna grövre komediform går ännu igen hos Aristo-fanes, som emellertid uppblandade det drastiska farselementet med aktuell, respektlös satir och utsökt korlyrik. Den nyattiska komedien visar mera moderna drag i sin nyanserade människoskildring och uppdrivna teknik. Eftervärldens bekantskap med denna konstnärligt betonade genre har förmedlats av de romerska komediförfattarna Plautus och Terentius, vilka med stor framgång bearbetade nu förlorade grekiska original. Den romerska tragedien kunde ej anknyta till inhemska traditioner utan fick nöja sig med att schematiskt imitera de grekiska förebilderna; som dess främste företrädare må nämnas Seneca. Den folkliga, lustspelsformen representeras av atel-lanerna och mimerna (se d. o.), vilka i folktraditionen överlevde antiken och gå igen i den italienska komedien. Den gamla tragedien dog med antikens fall, och i Västerlandet hade d. att genomgå en ny utvecklingsprocess. Ur den katolska kyrkans ceremonier framväxte det religiösa skådespelet, avsett att liturgiskt framföras vid de stora kyrkofesterna, särsk. jul och påsk. Man särskiljer tre olika typer av medeltidsdrama: mysteriespelet, skildrande bibliska motiv ss. syndafallet, Jobshistorien och framför allt Jesu födelse, passion el. uppståndelse, mirakelspelet, framställande episoder ur populärare helgons liv, samt moraliteten, som i grova allegorier exemplifierade moraliska egenskaper. Vid medeltidens slut för-världsligades teatern genom inflytande från folkliga fastlagsspel och humanistiskt läsdrama. D:s historia i nyare tid kännetecknas av en dualism mellan å ena sidan ett regelbundet konstdrama samt en fri skådespelsteknik å den andra. Den italienska renässansen gav upphov till den förra typen, som anknöt till antika mönster och Aristoteles' teori. I samma riktning gick utvecklingen i Frankrike, och den fransk-klassiska tragedien, Corneilles och Ra-cines stora genre, är denna d.-typs mest fulländade form, som emellertid i 1700-talsepi-gonernas händer blev till stelnad och tom teatergrannlåt. Den lagbundna alexandrintrage-diens välde bröts under senare hälften av 1700-talet genom uppkomsten av det borger-ligt-sentimentala d. samt genom de nya tyska litteraturströmningarnas Shakespearepropagan-da. Det engelska och spanska renässansdramat — 729 — — 730 —