DRIESCH o. d. Detta vatten blir ofta lätt förorenat, särsk. i närheten av människoboningar, och är därför i regel ej så lämpligt till d. som grundvattnet, vilket bildas av det regn- el. ytvatten, som rinner ned i jorden. Under passagen genom jordlagren renas vattnet från bakterier o. a. fasta föroreningar samt upptager kolsyra. Vattnet sjunker småningom genom de lösa jordlagren, tills det hejdas av vattenogenomträngliga skikt, ss. berggrund, lera o. d. Här samlas vattnet i fördjupningar el. flyter vidare i form av grundvattenströmmar ovanpå de fasta grundskikten. Grundvattnet kan under vissa förhållanden tränga upp till jordytan och bli direkt tillgängligt som d. under benämning av källvatten. Vanl. uppsamlas grundvatten för dricksändamål i brunnar av olika slag (se Brunn), varifrån det pumpas upp till av-hämtningsplatsen. Enskilda gårdar och små samhällen kunna vanl. erhålla ett utmärkt d. från ändamålsenligt anlagda grundvattensbrun-nar. För större samhällen med vattenledning blir det ofta svårt att få d.-behovet fyllt enbart från grundvattensbrunnar, utan härvid måste vanl. större ytvattenssamlingar, ss. sjöar och floder, anlitas. Dylikt vatten måste dock i regel underkastas en reningsprocedur, innan det kan användas till d. I vårt land sker denna rening vanl. genom sandfiltrering. Härvid får vattnet rinna ut över bassänger, delvis fyllda med ett sandlager, som filtrerar och renar vattnet. Vid sandfiltreringen bortskaffas i regel de skadliga bakterier, som kunna förekomma i vattnet. För att öka den renande effekten kan sandfiltreringen kombineras med en kemisk rening, t. ex. klorbehandling av vattnet. Vid misstänkt smittfara från d. kan detta lämpligen göras oskadligt genom kokning, då de sjuk-domsalstrande bakterierna i vattnet dödas. — Ett gott d. bör ha frisk smak, vara luktfritt, klart och utan starkare färg. Det får ej innehålla sjukdomsalstrande mikroorganismer el. giftiga ämnen. Man kan bestämma ett d:s egenskaper genom bakteriologiska och kemiska undersökningar. Vid anläggning av vattenledning är det viktigt, att vattentillgången är tillräckligt stor, eftersom vattnet icke endast skall användas till d. utan även som hushållsvatten, t. ex. till kokning, tvätt, bad o. d. I Sverige räknar man vanl. med en vattenåtgång av minst 150 1. vatten pr person och dag. Jfr Vattenverk. C. Nid. Driesch [drif], Hans, tysk biolog och filosof (f. 1867), har som zoolog utg. talrika arbeten i experimentell morfologi, varvid såväl ägg som larver och fullvuxna djur utveck-lingsfysiologiskt behandlats. Genom dessa och genom skrifter ss. »Analytische Theorie der organischen Entwicklung» (1894) och »Or-ganische Regulationen» (1901), vilka utmärka sig för styrka i planläggningen och skärpa i den kausala analysen, blev D. under 1% decennium en av de ledande forskarna på determinations-och regenerationslä-rans områden. Bland andra D:s skrifter må nämnas »Die Bio-logie als selbständige Wissenschaft» (1893) och »Von der Me- thode der Morphologie» (1899), i vilken han angriper darwinismen och den äldre biologiska skolan. D:s filosofiska intressen och hans spekulationer över livsföreteelserna och livet självt förde honom snart över till filosofien. 1909 tog han i yttre mening steget genom att habilitera sig som docent i naturfilosofi vid Heidelbergs univ.; blev 51 år gammal ord. honorarprof. i filosofi där och 1919 ord. prof, i samma ämne i Köln samt innehar sedan 1921 lärostolen i filosofi vid univ. i Leipzig. Gentemot den vedertagna mekanistiska tydningen av livsföreteelserna betonar D., att livet ej restlöst kan förklaras med hjälp av fysiken och kemien allenast utan uppvisar sina säregna lagar, sin säregna ändamålsbestämda autonomi. Därmed gjorde sig ock behovet av en ny grundläggning av kategoriläran gällande hos honom. Hans filosofi går också ut på att »logiskt rättfärdiga vitalismen» (se d. o.), vars allmänna synpunkter och historiska utveckling han framställt i »Der Vitalismus als Geschichte und als Lehre» (1905) och »Philosophie des Organischen» (1909, 4 Aufl. 1928), det senare verket framgånget ur hans Gifford-föreläsningar vid Aberdeens univ. 1907—08. Hans egentliga filosofi är dock nedlagd i »Ordnungslehre» (1912, 2 Aufl. 1923) och »Wirklichkeitslehre» (1917). I det förra verket, som närmast är en logik, utgår D. från solipsismen (se d. o.) ss. en av metodiska skäl intagen ståndpunkt, för att i det senare bana sig väg till en metafysik ss. en hypotetisk vetenskap. D. är dualist (se d. o.). Liksom han bestrider varje »maskinteori» för livet, bestrider han även den psyko-fysiska el. »psykomekaniska» parallellismen. Starkt förhärska helhetens och helhetskausalitetens synpunkter hos honom, liksom läran, att utveckling är något förmer än enkel summa-tion av delar. Sin ställning till psykologiens grundfrågor klargör han i »Grundprobleme der Psychologie, ihre Krisis in der Gegenwart» — 755 — — 756 —