DRILL (1926), vari han, i motsats till den psykologi, som arbetar med naturvetenskapligt-mekanistis-ka metoder, likaledes framhäver helhetens och »meningens» (»Sinn»:s) ledande roll och även upptager de s. k. parapsykologiska fenomenen (telepati, telekines, levitation, materialisation; se d. o. och S p i r i t i s m) till kort behandling. D. besökte Sverige som föreläsare 1929. — Litt: H. Driesch, »Mein System und sein Werdegang» (i »Die deutsche Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstellungen», 1, 1921); O. Heinichen, »D:s Philosophie» (1924). O.C-n; A.N. Drieu la Rochelle [driö' la råjä'1], Pierre, fransk förf. (f. 1893), representerar det yttersta litterära utslaget av den strömning i Frankrike mellan Dreyfusaffären och världskriget, som uppställde den religiösa och nationella auktoritetens rätt gentemot individen. Han debuterade 1917 som krigslyriker med »Interrogations» och har sedan flitigt uppträtt dels som besk po-litisk-social kritiker (»Mesure de France», 1922, »Confession d’un fran?ais», 1924), dels som romanförf. med »État social» (1924), där han autobiografiskt tecknar efterkrigsungdomens mentalitet, samt »Plainte contre inconnu» (s. å.) och Don Juan-romanen »L’homme couvert de femmes» (1925), som bägge syssla med erotiska analyser i Prousts anda. — Litt.: P. Do-minique, »Quatre entre vingt» (1924); E. Bendz, »Kosmopoliter och hemmasittare» (1925). Lff. Drift. 1) Bot., sammanfattande benämning på växter el. därifrån lösgjorda delar (plankton, sporer, frukter, frön, skott, stamstycken, skottsystem m. m.), som förflyttas och spridas med vind, vatten el. snö (vind-, vatten-, snödrift). O.Gz. 2) Filos. D., lat. i'mpetus, appeti'tus, insti'nc-tus natura'lis, är den i äldre och nyare psykologi vanliga beteckningen för en mera elementär form av vilja (se d. o.), vilken utan föresats el. överläggning men under stark känslobeto-ning och oro leder till el. söker bana väg för tillfredsställelse av ett visst behov. —• Litt.: W. D. Scott, »Die Psychologie der Triebe» (1900); A. F. Shand, »The foundation of cha-racter» (1920). A.N. 3) Sjöv., se Driva. Driftchef, titel för tjänsteman vid statens vattenfallsverk, som utövar ledningen av driften vid ett kraftverk. Driftefä, jur., sådana husdjur som häst, ko m. fl., vilka förlorats av ägaren och upphittats av tredje man. Denne kan förvärva äganderätt till d. genom att offentliggöra upphittandet, för det fall näml, att ägaren ej giver sig tillkänna inom 1 år efter kungörandet. Gör ägaren anspråk på djuret inom nämnda tid, är upp-hittaren skyldig lämna ut det, men har rätt till ersättning för foder och annan kostnad, dock med avdrag för nyttan. Underlåtenhet att offentliggöra upphittandet av d. är förenad med bötesansvar. H. H-d. Driftsekonomi avser de ekonomiska betingelserna, faktorerna och principerna för driften av industriella företag, järnväger, spårväger etc. Sedan början av detta årh. har framför allt i U. S. A. ett intensivt arbete bedrivits för att förbättra d. genom att systematiskt och vetenskapligt studera alla i en industriell drift ingående faktorer (se Rationell arbetsledning och Rationell drift). D. avser även i inskränkt bemärkelse ekonomien vid drift av en kraftmaskin, vars d. beräknas ur kostnaderna för inköp, underhåll, drivkraft, amortering etc. (se M a s k i n k o s t n a d). B. Driftskapital, i motsats till anläggningskapital, kallas det kapital, som kräves för driftens uppehållande i ett företag. Se Kapital. Driftsnämnd, organisation av likartad typ som driftsråd (se d. o.), vars upprättande föreslagits av 1920 års kommitté för utredandet av den industriella demokratiens (se d. o.) problem. T. E-r. Driftsråd, organisation, varigenom representanter för arbetarna inom ett företag skola komma i direkt förbindelse med företagets ledning med syfte att lättare undanröja missnöjes-anledningar och i övrigt bidraga till samverkan mellan arbetsgivare och arbetare. Se Industrielldemokrati. T. E-r. Driftteori, geol., en av C. L y e 11 (se denne) uppställd teori för de lösa jordlagren i n. Europa och särsk. för de erratiska blockens (se d. o.) förekomst. Han antog, att de transporterats från nordligare land genom »drift» med isberg. I Tyskland fasthöll man vid d. ända in på 1870-talet, då den även där fick vika för istidsteorien (se Istiden). K. A. G. Drill. 1) D. (av ty. Drill), kallas stundom det grundliga, mekaniska inövandet av vissa grundläggande (militära) färdigheter. 2) D. (till sv. drilla, i sht förr: bl. a.: lura, narra, från lly. och ty. drillen, vrida el. svänga omkring), i skolspråk: tryckt el. skriven översättning, som, vanl. mot skolmyndigheternas goda vilja, brukas vid översättningar från främmande språk. E. H. 3) Enklaste form av styrinrättning för fartyg, bestående av en d.-stock, uppburen av 2 bockar, d.-stöttor, samt vridbar medelst ratt. Kraften överföres till rodret medelst kring d.-stocken lindat d.-tåg. T. Hrn. Drill (ytterst av ital. trillo; sannolikt ljud-härmande), mus., den vanligaste musikaliska utsmyckningen, består av en mycket snabb, regelbunden växling mellan en ton (huvudtonen) och — 757 — — 758 —