DROYSEN flöjtvirtuos; har även besökt Stockholm (1821). D. komponerade ett flertal verk för flöjt. G. M. Drouot [droå'], A n t o i n e, från 1806 baron, från 1815 greve, fransk militär (1774—1847). Först ganska sent drog D. Napoleons uppmärksamhet till sig och blev ej förrän 1813 generalmajor. S. å. blev han kejsarens adjutant och generallöjtnant, och under fälttåget i Frankrike 1814 visade sig D. som en av de bästa franska generalerna. Han följde kejsaren till Elba och Waterloo, ställdes under restaurationen inför krigsrätt men frikändes. 1831 mottog han av Ludvig Filip pärsskapet men avböjde f. ö. alla offentliga uppdrag. P. S. Drouyn de Lhuys [droå' da lüi's], Édou-a r d, fransk diplomat och politiker (1805— 81). Efter att ha erhållit en grundlig klassisk bildning och det franska utrikes-dep:s skickliga skolning enl. Talleyrands traditioner, gav D. 1833—36 ss. chargé d’affaires i Haag, därefter i Madrid, prov på en mindre vanlig diplomatisk takt och smidighet, varför Thiers 1840 kallade honom till chef för utrikesdep:s han-delsavd. 1842 deputerad, bekämpade D. Gui-zots politik och fick lämna ämbetsmannabanan 1845. Återvald till deputerad 1846, utmärkte han sig som en elegant och skicklig talare och bidrog verksamt till julimonarkiens fall. 1848 medl. av konstituerande församlingen, 1848—49 och 1851 utrikesminister, 1849—51 ambassadör i London, 1852 senator, övertog han s. å. för tredje gången utrikesministerportföljen, innehade den under Krimkriget, men avgick maj 1855, sedan han vid konferensen i Wien icke lyckats till den grad, han önskade, genomdriva sina planer, särsk. beträffande en allians mellan Napoleon och Österrike. 1856 avgick han även som senator, därmed protesterande mot den bristande aktning, han ansåg Napoleon visat senaten, men mottog 1862 likväl ånyo utnämningen till utrikesminister och kvarstod ss. sådan till 1866, då han avgick på gr. av meningsskiljaktigheter med Napoleon ang. Frankrikes hållning under Preussens krig mot Österrike. — D. fick i rikt mått erfara svårigheten att handhava och bära ansvaret för Frankrikes utrikespolitik under en regent som Napoleon III, vacklande i åsikter, opålitlig och bedrivande en särpolitik vid sidan om sina ministrar. Situationer uppstodo, då all hans taktfullhet och rutin icke voro tillfyllest, och vid olika tillfällen blev meningsskiljaktigheten mellan kejsaren och D. honom oöverkomlig. D. fruktade, att Napoleons nationalitetspolitik skulle äventyra jämvikten i Europa. Han önskade upprätthålla den genom ett samarbete med ett starkt Österrike, och detta land finge därför icke försvagas genom ett enat Italien el. ett allt för starkt Preussen. D. sökte i enlighet härmed att 1862 uppnå ett modus vi-vendi mellan påvestolen och den nya italienska staten och påyrkade franskt ingripande under Preussens krig mot Österrike. 1864 undertecknade han likväl septemberkonventionen med Italien. Efter kejsardömets fall levde D. ett år på Jersey. D. har skrivit sina memoarer. — Litt.: B. d’Harcourt, »Diplomatie et diplomates: les 4 ministères de D.» (1882). G. Liv. Droysen [dråi'zan], 1) Johann Gustav D., tysk historiker (1808—84), 1835 prof, i Berlin, 1840 i Kiel, 1851 i Jena och 1859 åter i Berlin, deltog på 1840-talet ivrigt i den tysk-nationella rörelsen, särsk. i Slesvig-Holstein, framlade i sina 1842—43 hållna »Vorlesungen über die Geschichte der Freiheitskriege» (1846, 2 Aufl. 1886) ett politiskt program med nationalstat och kon stitution som slutmål, författade 1844 den s. k. Kieladressen och var med om att redigera de nio Kielprofessorernas genmäle mot Kristian VIH:s öppna brev rörande arvsrätten till Slesvig 1846. Ss. ombud för hertigdömenas provisoriska regering deltog D. 1848 i förbundsdagen i Frankfurt a. M., inträdde senare i nationalförsamlingen, där han tillhörde »professorspartiet» (moderat-liberalt), och tog ss. sekreterare i författningsutskottet verksam del i konstitu-tionsprojektets utformning men drog sig efter dess haveri tillbaka från den aktiva politiken. — D:s omfångsrika, mångsidiga och stilistiskt glänsande produktion har länge ansetts berättiga honom till en av de allra främsta platserna bland 1800-talets tyska hävdatecknare, men våra dagars krav på historieskrivning motsvarar den icke. Fången i sin tids vanföreställning, att historien bör träda i politikens tjänst, röjer D. ofta en betänklig brist på fördomsfrihet och oväld. Så gott som alla hans historiska arbeten äro mer el. mindre tendentiösa el. färgade av hans egna politiska åsikter. I »Geschichte Alexanders des Grossen» (1833, 6 Aufl. 1925) — 785 — — 786 —