DRUMLINS Drufvefors väveri-a.-b., Borås, började sin verksamhet 1871 med ett aktiekapital av 0,iø mill. kr., genom 3 gratisemissioner därefter höjt till 1,44 mill. kr. Arbetareantal o. 190, årl. tillverkningsvärde c:a 2,2 mill. kr. Omslutning S1/u 1929 4,3 mill. kr., därav praktiskt taget inga främmande skulder. Lth. Drui'd (kelt, f. ö. av ovisst ursprung), medl. av det lärda ståndet hos de forntida kelterna. Enl. Cæsar voro d. främst offerpräster och tolkare av gudarnas vilja men också domare och läkare. Ss. det förnämsta ståndet voro de fria från skatt och krigstjänst. Värdigheten var ej ärftlig utan vanns efter långvariga studier, varvid måste läras utantill ett stort antal verser, som ej fingo nedskrivas, ehuru bokstavsskrift brukades för inskrifter och profana ändamål. Om d:s läror har man endast mycket ofullständig kännedom. Hos klassiska förf, betonas deras lära om ett liv efter detta, delvis uppfattat ss. själavandring (se Keltisk religion). Offren förrättades på höjder och i eklundar, varvid den eklövskransade d. var klädd i vit, fotsid dräkt. De förnämsta offren bestodo av tjurar, helst vita, och även människooffer före-kommo. Ur offerdjurens inälvor och med tillhjälp av andra tecken utläste de gudarnas vilja. Misteln spelade en framskjuten roll i deras riter. Deras läkekonst var väsentl. av magisk art, vilket medverkat till att ordet d. i gaeliskan övergått till att betyda trollkarl. — D.-ståndet var delat i tre klasser: de egentliga d., barder och siare (lat. vates). I spetsen för systemet stod en högste ledare, vald för livstid. De höllo årl. sammankomster, där då tvistemål hänskötos till deras skiljedom. — Man har sökt göra gällande, att d.-institutionen från början ej tillhört kelterna utan av dem upptagits från underkuvade folk, men då den har påtagliga motsvarigheter hos andra indoeuro-peiska folk och då det är orimligt, att de segrande kelterna skulle gjort de kuvade folkens prästerskap till sitt förnämsta och härskande stånd, torde d. tryggt kunna anses ss. urspr. keltiska. D.-institutionen försvann snart under romarnas herravälde. Dess kult förbjöds av Claudius, och dess skolor kunde ej tävla med de romerska. I dess sista tillhåll på ön Mona, nuv. Anglesey, anställdes bland d. 61 e. Kr. ett förintande blodbad av romarna. På Irland höll kulten sig kvar till o. 500, då den undanträngdes av kristendomen, men en del av dess traditioner uppehölls av barder, en annan del bevarades i Irlands klosterskolor, och den rika gam-maliriska litteraturen går säkerligen till en viss grad tillbaka på druidisk tradition. — Litt.: J. O. Davidson, »Druidismens historia» (1899); Ch. Renel, »Les religions de la Gaule» (1907); J. A. Macculloch, »Celtic» (i »The mythology of all races», 3, 1918). v.S-w. Drui'daltaren el. d r u i d s t e n a r, gammal benämning på de vanl. den neolitiska stenåldern tillhörande megalitiska monument (se d. o.) i Västeuropa, vilka antagits äga samband med druidernas (se d. o.) kultutövning. G. Em. Drui'dorden, hemligt sällskap med syfte att genom »i handling ådagalagd brödrakärlek», d. v. s. inbördes uppfostran och ömsesidigt bistånd, medverka till mänsklighetens förädling. Stiftad i London 1781, har D. från en ringa början utvecklats till en världsomfattande sammanslutning med (1928) 427,000 medl., fördelade i loger under storloger och riksstor-loger, alla sedan 1908 förenade i en världsstor-loge under ledning av 4 personer, av vilka 1 sv. Förbindelsen upprätthålles även genom världskongresser, den senaste i Malmö 1928. I Sverige grundades den första logen, »Ad astra», i Malmö 1904, och f. n. finnas 10 sv. loger med c:a 400 medl., sorterande under den 1913 upprättade riksstorlogen i Malmö, under vilken även de danska logerna t. v. lyda. För inträde fordras minst 25 års ålder, en viss grad av självständighet, själslig och kroppslig hälsa samt ofläckat rykte. Kvinnor äro uteslutna. Utträde är medgivet, och ovärdiga medl. kunna utestängas. Ritual o. d. äro hemliga. D. arbetar på 3 grader: ovater, barder och druider; därtill komma dock höggrader, organiserade i hög-erz-kapitel (ett sådant i Malmö sedan 1918). Or-densritualen har lånat mycket från det gamla druidväsendet men erinrar i andra avseenden om frimurarnas. Man skiljer på O. D. (Order of druids), A. O. D. (Ancient order of druids) och U. A. O. D. (United ancient order of druids), men utanför England är den sistnämnda så gott som allenarådande. S. Bsn. Drumann [drö'-], Wilhelm, tysk historiker (1786—1861), prof, i Königsberg 1821—56, skrev bl. a. »Geschichte Roms in seinem Ueber-gange von der republikanischen zur monarchi-schen Verfassung» (6 bd, 1834—35, ny uppl. av P. Græbe 1899—1929), »Geschichte Bonifa-cius VIII» (2 bd, 1852). [W.N.] Drumev [dro'mäf], V a s i 1, bulgarisk förf. (1838—1901), ingick 1873 i det andliga ståndet (ss. K 1 i m e n t, biskop i Trnovo), har i sitt land utövat stort kulturellt inflytande. D. utgav bl. a. dramat »Ivanko» (1872), ett av de mest betydande litteraturverken före Bulga riens frigörelse. Agr. Drumlins [drE'mIinz] (kelt., sing. drumlin, jordrygg) el. radialmoräner, mer el. mindre långsträckta kullar, som vanl. bestå av bottenmorän (se Morän) och äro utsträckta i inlandsisens rörelseriktning. Ofta äro de av — 789 — — 790 —