DRUMMER satta kring en bergkulle som kärna. D. anses i allm. vara bildade under sista skedet av inlandsisens tillvaro i trakten, då isens mäktighet och transportförmåga blivit så reducerade, att Långsträckta, nord-sydliga, endast några m. höga drum-lins, skilda åt genom myrmark, kring öreälvens mynning, Västerbotten. Skala 1:75,000. den icke vidare förmådde rensa berggrunden, utan vid mötande hinder i stället avsatte en del av sitt framförda moränmaterial. D.-landskap av synnerligen utpräglad typ förekomma i Västerbottens s. kustland och i det inre Västerbotten vid stambanan mellan Hällnäs och Älvsbyn. D. äro där ofta km.-långa med en bredd av några tiotal m. och en höjd af endast några få el. en och annan m. Inom vissa områden med kambro-silurisk berggrund, ss. i Närke, på ömse sidor om Billingen och inom en del skifferområden vid Storsjön i Jämtland, förekomma d.-områden av mindre utsträckning. D< överst skärning genom en drumlin utan kärna av fast berg, block av sandsten. Nederst drumlin, bildad i lä av en rundslipad berghäll. enskilda d. äro där ofta mera rundat elliptiska och ha jämförelsevis större höjd med vackert välvd rygglinje. Ett stort d.-landskap finnes i v. Hinterpommern, där d. äro 800—2,600 m. långa, 300—400 m. breda och 5—10 m. höga. På flera andra ställen i Tyskland förekomma d. i sådan mängd, att de prägla landskapet, likaså i Alperna och Nordamerika, särsk. i v. delen av staten New York och i ö. Wisconsin. — Litt.: K. E. Sahlström, »Ett drumlin-område i Närke» (i »Sveriges geologiska undersökning», Ser. C. 222, 1910); E. Ebers, »Die bisherigen Ergebnisse der Drumlinforschung» (i »Neues Jahrbuch für Mineralogie» etc., Bei-lagebd. 53, 1925). J. F. Drummer (ty., sing. drum), smala ådror i en bergart, som utfyllts av ett el. flera från bergarten utskilda mineral. D. äro utfyllda från sidorna, och materialet upptager i regel helt ådran, men stundom kan ett hålrum finnas i mitten. De vanligaste mineralen i d. äro kvarts, kalkspat, kalcedon och opal. K. A. G. Drummond [dri/mond], skotsk adelssläkt. Margaret D. var på 1360-talet förmäld med konung David II av Skottland, men äktenskapet upplöstes. A n n a b e 11 a D. (d. 1402) var g. m. konung Robert III. Under 1600- och 1700-talen hörde flera medl. av ätten till de trognaste anhängarna av huset Stuart, även efter dettas fördrivande från England. 1. A. 1) William D. of Hawthornden, renässansskald (»den skotske Petrarca»), historiker och politisk förf. (1585—1649). Det mest kända av hans arbeten är »Cypresse grove» (1623), på lyrisk prosa avfattade, panteistiskt färgade betraktelser över döden. D. stod i livlig förbindelse med sina litterära samtida, bl. a. med Ben Jonson, som gästade honom på Hawthornden. D:s dagbok med redogörelser för deras samtal, vilken länge ansetts för- lorad, har nyligen återfunnits. A. Km. Drummond [drB'mond], Henry, engelsk politiker (1786—1860). D. höll på sitt herresäte i Surrey kristliga konferenser med stark dragning åt det apokalyptiska, kom härigenom i beröring med E. Irving (se denne) och blev sedan den som i främsta rummet finansierade det nya kring Irving bildade samfundet (se K a t o 1 s k-a postoliska kyrkan). D. var även led. av underhuset och var som politiker konservativ. 1825 inrättade han en professur i nationalekonomi i Oxford. S. N. Drummond [drB'mond], Thomas, engelsk uppfinnare och administratör (1797—1840), född i Edinburgh, uppfann ss. officer i brit — 791 — — 792 —