DRÖBAK direkt, instängda varansamlingar (t. ex. i en bulnad finger, i en lungsäck, omkr. en bran-dig blindtarm) öppnas genom insnitt, varefter d. inlägges. Denna metod att öppna och drä-nera varansamlingar är en av kirurgiens viktigaste för behandling av variga inflammationer. P. M. S. Dräne'ring. 1) Byggn. D. vid husbyggnader avser att avleda grund- el. dagvatten från byggnadens under markytan belägna partier och utfö-res genom grävda el. sprängda diken, vari lägges kullersten, i vars mellanrum vattnet kan framtränga, el. oglaserade brända lerrör. Dikena förses med fall och sättas i förbindelse med avloppsledning, öppet dike el. vattendrag av något slag. Vanl. lägges d. omedelbart utanför byggnadens yttermurar något under källargolvets nivå; vid rikare vattentillflöde dragas även tvärgående strängar under källargolvet. G. W. W. 2) Lantbr., se Täckdikning. 3) Med., se D r ä n a g e. Dräne'ringsfonden inrättades 1918 för främjande av täckdikningsföretag under kristiden (»Svensk författningssamling», 1918:461). Lån utlämnades åt hushållningssällskap för att av dem vidare utlånas i form av dräneringslån. Lån från d. voro räntefria men skulle efter 2 år amorteras under följ. 5 åren. Samma villkor gällde för dräneringslånen. Utlåningen från d. upphörde 1920. Se vidare Täckdikning s-lånefonden. A. Vr. Dräne'ringsrör, se D i k e s r ö r. Dräng (fsv. dränger, man, duglig man, ung man, gosse, senare tjänare, eg. ss. i vissa nordiska dial.: tjockt trästycke, stör o. d., med ung. samma betydelseutveckling som i sydsv. dial. påg, eg. påk, m. fl.), i sv. numera: manlig tjänare, i regel blott om en som hos jordbrukare utför grövre sysslor; förr också om betjänter, lakejer o. d., liksom även i betydelserna kalfaktor, ridknekt o. d. — I da. dreng kvar-lever den gamla betyd, gosse, liksom pige (= sv. piga) där betyder flicka. E. H. Drängsered, s:n i Ärstads hd, Hallands län, o. n. o. om Falkenberg; 113,41 kvkm., därav 110,9ø land; 994 inv. (1930; 9 inv. pr kvkm.); 7,45 kvkm. åker (6,7 % av landarealen), 59,10 kvkm. skogsmark (1927). — Pastorat: D. och Krogsered, Halmstads kontrakt, Göteborgs stift. J. C. Drä'seke, Johann Heinrich Bernhard, tysk teolog (1774—1849), generalsuperintendent (med titeln »evangelisk biskop») över Sachsen med säte i Magdeburg. D. är framförallt känd som predikant. Hans predikningar voro starkt känslobetonade, samtidigt som den estetiska formen väl tillgodosågs. S. N. Drätsel (över Ity. tresel från fra. trésor, av grek. thesauro's, skatt, skattkammare), ett lands el. samhälles, särsk. en stads, ekonomiska förvaltning, finansverk. För sv. förhållanden se lagar 6/o 1930 om kommunalstyrelse på landet och i stad. Drätselkammare, ett kommunalt verk, som handhar en stads finanser, förvaltar dess fastigheter, uppbär inkomster och verkställer behöriga utbetalningar, handlägger andra ärenden, som enl. reglemente kunna uppdragas åt d., t. ex. ang. gator, torg, belysning, vattenledning m. m., upplägger lån för stadens räkning o. d. Enl. lag 6/ø 1930 om kommunalstyrelse i stad skall d. förekomma i alla Sveriges städer utom Stockholm. Led. i d. utses bland kommunens röstberättigade medl. av stadsfullmäktige el., där sådana icke finnas, av allmän rådstuga. D. biträdes av där anställda, avlönade tjänstemän. D. infördes i Sverige 1862, i Finland 1873. E. K. Drätselnämnd. 1) Sedan 1862 benämning å en av stadsfullmäktige i Stockholm på 2 år i sänder vald korporation, som har hand om stadens drätselväsen. Ordf, är borgarrådet å drätselroteln. — 2) Sedan 1870 i Uppsala och 1876 i Lund namn å en univ.-myndighet, vilken bereder och i många fall avgör univ:s rent ekonomiska frågor. D. består av univ:s rektor, räntmästaren samt 3 av univ:s ord. lärare, därav minst 1 från jur. fak., utsedda på 3 år av akademiska församlingen. E. K. Drätt (eg. dragande; etymologiskt samma ord som lånordet dräkt). 1) D., drättaduk, d r a g d u k, väggbonad (även takbonad), förr begagnad vid helger av sv. allmogen, särsk. i de sydsv. landskapen. D. hade långsmal form men kunde icke dess mindre (i Skåne) vara ett par m. bred; längden varierade från ett par m. (de blekingska hängklädena, aldrig kallade d.) till o. 10 m. Mönstret var vanl. i blått, även rött och sparsamt grönt och gult ull-, lin- el. senare bomullsgarn och vävdes i upphämta el. dukagång på vit linnebotten; kunde även broderas (i Blekinge). Bild se sp. 811. 1. 2) Anordning vid skaklars (el. dragstångs) anfästning vid släddon, särsk. timmersläddon. D. är ett grovt plankliknande trästycke av något större längd än kälkarnas bredd och vid vars ändar skaklarna äro fastsatta. D. fästes vid kälken med korta järnkedjor el. krokar på sådant sätt, att, när dragaren håller igen, d. sjunker ned och kommer något in under kälkens medar och verkar som broms i utförs-backar. Slitytorna äro järnskodda. Hj.P. Drättinge, gods, se Drettinge. Drö'bak, stad i Akershus fylke, s. Norge, vid Oslofjordens smalaste del, Dröbaksund; 2,054 inv. (1930). D. hade förr en betydande export av trävaror, senare av is och var intill 1870- — 809 — — 810 —