DUFVA Irlands självständighet förskaffade honom flera åtal, som en gång ledde till fängelsestraff. Från 1852 tillhörde han parlamentet men emigrerade redan 1856 till Australien. I staten Victoria gjorde han en snabb politisk karriär, innehade flera olika ministerposter och var premiärminister 1871—73. 1880 återvände han till Europa. — D. bedrev ett omfattande skrift-ställarskap, bl. a. av skönlitterära och historiska arbeten samt memoarer, av vikt för kännedomen om det >ungirländska> partiets historia. /. A. Dufour [dyfoT], Jean Maria Léon, fransk zoolog (1780—1865), militärläkare, har bl. a. utg. arbeten över insekternas anatomi, biologi och förvandling, av vilka »Recherches anatomiques sur les hémiptères» (1833) är det viktigaste. O. C-n. Dufour [dyfo'r], Gu i Ila u me Henri, schweizisk militär (1787—1875), ingenjörsofficer, ledde befästandet av Lyon under Napoleons 100-da-gars välde, gick därefter i schweiziska edsförbundets tjänst, 1827 överste, 1831 chef för generalstaben. D. var edsförbundets kommenderande general under Sonderbundskonflikten 1847 och det badensiska upproret 1849. 1833— 65 förestod han utarbetandet av Schweiz’ gene-ralstabskarta, den s. k. D.-kartan, som är ett Schweiz’ officiella kartverk (25 blad, skala 1:100,000, »sned belysning») och anses vara en av de bästa kartografiska framställningar, som finnas av ett berglandskap. 1864 presiderade han vid den kongress i Genève, som ledde till uppkomsten av Röda korset (»Genève-konven-tionen»). Th.;J.C. Dufourny [dyforni'], Léon, fransk arkitekt (1754—1818), var flera år verksam i Italien, där han utförde byggnadsverk särsk. i Palermo, erhöll av Gustav III uppdrag att uppgöra ritningar till byggnader i Stockholm och på Haga, vilka ritningar dock icke kommo till användning; levde de sista åren som lärare vid kejserliga arkitekturhögsk. i Paris. E. W. Dufourspitze [dyfo'rjpitsa], högsta toppen på Monte Rosa (se d. o.), 4,638 m. Dufraisse [dyfrä's], Mar c Étienne Gustave, fransk politiker och förf. (1811—76), advokat, 1848 medl. av nationalförsamlingen; bekämpade Ludvig Napoleons politik, blev efter dennes statskupp 1852 landsförvist och återvände först 1870 till Paris. 1871 vald till deputerad, bekämpade D. som sådan det rojalistiska partiet. Bland D:s skrifter märkas »Ce que coüte 1’empire» (1853, under pseud. Cremutius Cor-dus) och »Histoire du droit de guerre et de paix de 1789 å 1815» (1867). G.Lw. Dufrénoy [dyfrenpa'], Pierre Armand, fransk geolog (1792—1857), började jämte Élie de Beaumont (se denne) 1823 arbetet på den geologiska kartan över Frankrike i skalan 1:500,000 med text och blev efter dess avslutning 1842 prof, i geologi vid École des mines och 1847 därjämte prof, i mineralogi vid Musée d’histoire naturelle. D. blev även generalinspektör för bergverken. K. A. G. Dufresne [dyfrä'n], Charles, fransk historiker, se Du C a n g e. Dufresny [dyfräni'], Charles Rivière, fransk förf. (1655—1724), var en mångsidig begåvning men ägnade sig företrädesvis åt dramatiskt författarskap. Hans komedier äro kvicka och roande, ss. »Malade sans maladie» (1599); av hans romaner gav »Amusements sérieux et comiques d’un siamois» (1699) uppslaget till Montesquieus »Lettres persanes». J. V. Dufva, Alfred Wilhelm, jurist, bankman, politiker (1825—83), avlade examen till rättegångsverken i Uppsala 1843, blev e. o. notarie i Svea hovrätt s. å. och var fiskal där 1855—66. Sakförare i Stockholm 1846—64, inträdde D. 1855 som tjänsteman i försäkringsbolaget Skandia, var v. direktör där 1856—61, verkställande direktör 1861—69 och bidrog väsentligen till företagets uppsving. D. var även led. av direktionen för flera bankinst. och innehade en rad kommunala förtroendeuppdrag. Under ståndstiden tjänsteman i olika utskott, representerade han Stockholms stad i borgarståndet 1865—66. Vid valet 1869 insattes D. i A. k. S. å. blev han redaktör för »Aftonbladet» men lämnade denna post, då han vid 1870 års riksdag valdes till fullmäktig och deputerad i Riksbanken. Till sin politiska läggning ganska radikal, slöt han sig i A. k. (led. 1870—72, led. av Statsutskottet 1871—72) till Lantmannapartiet och förfäktade med stor kraft och skicklighet dess synpunkter. Fråga är, om han ej, därest han fått kvarstanna i kammaren, rent av skulle ha undanträngt de äldre ledarna. Han föll emellertid vid valet 1872 men insattes då i F. k. (led. 1873—79, 1882—83). Här spelade han en mindre roll men övade säkerligen bakom kulisserna ett betydande politiskt inflytande. Huvudparten av sitt rika initiativ, sin hänsynslösa kraft och obegränsade arbetsförmåga ägnade han åt Riksbanken, vars faktiske ledare han var och som han i mångt och mycket nydanade. E. T hs. — 861 — — 862 —