DUMA mån. första halvåret 1907. Nu utfärdade kejsaren av egen maktfullkomlighet en ny vallag, vilken låg till grund för valen till den tredje d., som sammanträdde i okt. 1907. Denna efterträddes 1912 av den fjärde d., som vid tiden för marsrevolutionen 1917 starkt trädde i förgrunden men snart överflyglades av utompar-lamentariska organisationer och försvann. — Utfärdandet av den nya vallagen 1907 innebar en ren statskupp, då ändringar i vallagen enl. författningen ej fingo ske utan folkrepresentationens samtycke. Åtgärden var i sin mån belysande för den »skenkonstitutionalism», som var rådande i Ryssland. Med undantag för några större städer, där valsättet var direkt, brukades ett ytterst invecklat indirekt valsätt med klassvis utsedda elektorer. Valsystemet skapade också möjligheter för regeringen att leda valen i en viss riktning, möjligheter, som även utnyttjades med framgång. Lagens reaktionära karaktär framgår därav, att godsägarna fingo utse ej mindre än 50 % av valkollegiernas elektorer mot 32 % enl. 1905 års vallag, medan böndernas andel sänktes från 43 till 22 %; sämst ställda blevo arbetarna. Av de 442 led. i d. kommo 403 på det egentliga Ryssland, 14 på ryska Polen, 10 på Kaukasuslän-derna och 15 på det asiatiska Ryssland. Det storryska befolkningselementet gynnades målmedvetet, medan i föregående vallag de olika nationaliteterna i princip varit likställda. J. E. N. Duma [do'-] el. d u m k a kallas hos ukrai-narna (lillryssarna) en urspr. till stränginstrument sjungen episk sång. En d. handlar vanl. om folkhjältars kamp mot fiender, stundom skildras tilldragelser i hemlivet. Agr. Dumanoir [dymanpa'r], Philippe Fran-5 ois (eg. Pin el), fransk förf. (1806—65). D., som var f. på Guadeloupe, övergick i tjugoårsåldern i Paris från jur. studier till sceniskt skriftställarskap. Inom sitt fack, vådevillen och lustspelet, skrev han dels ensam, dels i samarbete med Scribe, de Maillian m. fl. omkr. 200 pjäser. Skådespelerskan Déjazet hade i några av dessa sina glansroller; i Sverige spelade Emilie Högqvist i »Richelieus första vapenbragd» (»Les premières armes de Richelieu», 1839). Hj. G. Dumas [dyma']. 1) Alexandre Davy de La Pailleterie D., fransk militär (1762— 1806). Naturlig son till en fransk adelsman och en negerslavinna på Haiti, kom D. 1786 i krigstjänst men kunde först efter franska revolutionens utbrott göra sig gällande. En jätte i storlek och krafter, utmärkte han sig så, att han 1793 inom loppet av 2 mån. blev både generalmajor och generallöjtnant. 1796—97 tjänade han under Bonaparte i Italien och följde honom sedan till Egypten. Här blev han sjuk och inskeppade sig till Frankrike men måste söka nödhamn i Tarent och hölls av Neapels styrelse i svårt fängelse under 2 år samt levde sedan som privatman. P. S. 2) A 1 e x a n d r e D. (D. p è r e el. d. ä.), den föregåendes son, förf. (1803—70), f. i Villers-Cotterets. Negerinslaget (se D. 1) gjorde sig hos D., som var blond och blåögd, fysiskt märkbart genom det krusiga håret och de fylliga läpparna; psykiskt framträdde det i form av en spelande fantasi, barnslig godmodighet, svaghet för grannlåter och otyglad sensualism. Efter en bristfällig skoluppfostran erhöll han anställning på ett advokatkontor i hemstaden; men eggad av en litterär vän, Adolphe de Leuven (en svensk, son till den efter mordet på Gustav III till landsflykt dömde greve A. L. Rib-bing), såg han en framtid som förf, hägra och begav sig 19-årig till Paris, där till en början en underordnad syssla i hertigens av Orléans sekretariat skänkte honom ett torftigt uppehälle. Sin lediga tid ägnade han åt dramatik, och 1827 hade han sitt första drama färdigt, »Christine», behandlande drottningen av Sverige och mordet på Monaldeschi. Detta var på vers, vilket icke låg för honom; framgången kom med det nästa, »Henri III et sa cour» (1829), ett romantiskt bravurnummer på prosa, som mottogs med stormande entusiasm av den unga generationen och betecknade romantikens genombrott på scenen. En mängd andra dramer följde nu hastigt: »Antony» (1831), ett stycke våldsam kärleksromantik i samtidskos-tym, vilket blev en ny jätteframgång, »Charles VII chez ses grands vassaux» (s. å.), »La tour de Nesle» (1832, i samarbete med Gaillardet), »Kean» (1836), »Mlle de Belle-Isle» (1839) samt åtskilliga andra. Hastigt bliven ryktbar, stod D. under några år ss. den romantiska riktningens ledare bredvid V. Hugo; men efter hand mattades intresset för hans dramatik, vilket bragte honom i ekonomiskt trångmål. Nöjeslysten, slösaktig och givmild, förstod han sig minst av allt på att föra en ordnad stat; hans levnad förblev allt framgent, som en biograf sagt, »en outredbar härva av arbete, kärlek, gastronomi, resor, fester, finansspekulationer, lysande framgångar och förkrossande nederlag, glans och elände». En son, som fötts honom av en av — 879 — — 880 —