DUMAS hans tidigare älskarinnor, tog han omhand efter förmåga och såg honom växa upp till en berömd förf, (se D. 3); 2O-årig brukade denne presentera D. med följ, ord: »Detta är min far, ett stort barn, som jag fick när jag var mycket liten.» D:s’ dramatik var endast ett tidsfenomen och intar med sina 25 vol. en blygsam plats i hans totala produktion; romanerna — som jämte reseskildringar, memoarer och blandat gods fylla 257 vol. — voro hans storverk, och det är uteslutande genom dem han nått eftervärlden. Roman betydde vid denna tid nästan uteslutande historisk roman. Walter Scott, tidens mest läste förf., efterbildades flitigt i alla länder; på fransk mark var D. den förste, som kom på idén att systematiskt utnyttja landets egen historia i Scotts anda. Hans kunskaper voro ytliga, men han ägde en förmåga att blixtsnabbt läsa sig in i olika tidevarvs miljö och alt fånga den karakteristiska färgen samt besatt dessutom en outtömlig fabuleringsför-måga och en flytande ledighet som berättare. Litterära ambitioner hade han inga; själv förklarade han sill syfte vara uteslutande all roa och underhålla; av den officiella litteraturkritiken, från Sainle-Beuve och framåt, har han alllid behandlats med föraktfull överlägsenhet. Hans första romanförsök blevo föga lyckade, men o. 1840 gjorde han bekantskap med en viss Auguste Maquet, en f. d. lärare, som sysslade med att skriva historiska romaner, även han utan framgång. I samarbete mellan dessa båda åstadkommos de världsberömda mästerverk, som från början försatte publiken i hänryckning; Maquet gjorde grovarbetet, vilket av D. därpå utformades och förlänades fart och temperament. Andra medarbetare tillkommo senare, främst bland dem Paul Lacroix, och avundsmän ondgjorde sig livligt över D:s’ »romanfabrik»; men alla äro obetydliga bredvid Maquet, och resultaten buro alltid, även där denne var med, uteslutande prägeln av D:s’ ande. Av de tallösa romanerna, vilka spela från hundraårskriget fram till revolutionen, bilda de förnämsta cyklar med genomgående personer: d’Artagnan-cykeln, den berömdaste, omfattar »Les trois mousquetaires» (1844), »Vingt ans après» (1845) och »Vicomte de Bragelonne» (1848); Chicot-cykeln, som i värde kommer därnäst, består av »La reine Margot» (1845), »La dame de Montsoreau» (1846) och »Les Quaranle-cinq» (1847); dessutom bl. a. en omfångsrik Cagliostro-cykel, med »Joseph Balsamo» (1846) och »Le collier de la reine» (1849) som de båda första och mest läsbara numren. Isolerad och utanför den strikt historiska genren står »Le comte de Monte-Christo» (1845), ett av D:s’ mest lästa verk, där han för tillfället lämnat linjen från Scott för att i stället arbeta med vulgariserad Byron-romantik. Gemensam för dessa och alla hans övriga verk är saknaden av stil, karaklärsgestaltning och djup överhuvudtaget, varemot på förtjänstsidan kan sättas fart, handling, ofta välgjord intrig och en med lysande bravur genomförd dialog — det sista en sak, vari D. vida överträffar Scott och som gör, att hans verk, trots sin stora längd, alltid äro lättlästa. Ät sina hjältar, framför allt musketörsällskapet, har han förlänat sin egen oförbränneliga vitalitet, och de ha därför, trots de litterära domarnas alla anmärkningar, tagit plats bland de odödliga gestalterna i litteraturen. D:s’ senare år voro bekymmersamma; med mångfaldiga projekt, litterära och andra, sökte han förbättra sin ständigt usla ekonomi. Han försökte sig som teaterchef, tidningsutg. och föreläsare, samtidigt med att han alljämt skrev och dessutom bibehöll ett vaket sinne för livets äventyr och sensationer; 57-årig var han med på Garibaldis befriclsetåg till Sicilien, varom han skrev »Les garibaldiens» (1861). Under sin sista tid vårdades han av sin son och dog på dennes lantställe vid Dieppe. — I sv. övers, finns bl. a. »Romaner» (22 bd, 1906— 08). — Litt.: A. Parigot, »A. D. père» (1901); J. Lucas-Dubreton, »Den fjärde musketören» (1929). F.G.B. 3) Alex and re D. (D. fils el. d. y.), den föregåendes son, dramatiker (1824—95), hjälptes av sin fader till en god uppfostran och framträdde tidigt som förf., först med dikter och romaner i romantisk stil utan större betydelse. Snart valde han dock mera realistiskt betonade ämnen och skrev ett antal romaner om samtida liv i Paris: »La dame aux camé-lias» (1848), en pate tisk skildring av en kurtisans upprättelse genom kärlek, vilken genast gjorde honom berömd, »Le roman d’une femme» (1849), »Diane de Lys» (1851) m. fl. I dramatiserad form framförde han 1852 »La dame aux camélias» på scenen, där dess bländande framgång från början tryggades av ett snart upphävt spelförbud på gr. av förment osedlighet. Delta hans mest berömda verk, som nu verkar konstruerat och sentimentalt, grep samtiden djupt ss. osminkad verklighetsskildring. Därmed övergick han så — 881 — — 882 —