DUNTRAVSLÄKTET frihet. D. ansåg, att man endast behövde räkna med en produktionsfaktor, näml, arbetet. D., som var ivrig anhängare av julimonarkien, blev 1830 prefekt och 1838 medl. av statsrådet, som han lämnade 1851. Det andra kejsardömet bekämpade han energiskt. D:s samlade arbeten utgåvos i 3 bd 1870—86. T. E-r. Dunoyer de Segonzac [dynpaje' da [-sogå-za'k],-] {+sogå- za'k],+} André, fransk målare och gravör (f. 1884), utgående från modernistgruppen Les fauves. Han har i olja och akvarell givit motiv från Ile-de-France och Provence samt även graverat en följd landskap; dessutom har han illustrerat ett antal bokverk. K. E. S. Duns [duns], arkeol., se B r o c h s. Dunsany [dunséFni], Edward John More-ton Drax Plunkett, Lord D., irländsk dramatiker (f. 1878), uppfostrades vid Eton och militärskolan i Sandhurst, tjänstgjorde i boerkriget och världskriget. D:s dramer och prosaverk äro skrivna på ett färgrikt språk och ofta synnerligen fantasifulla. Bland hans teaterstycken märkas »The glittering gate» (1909), »The gods of the mountain» (1911), »A night at an inn» (1916) och »Alexander and other plays» (1925). E. L. R. Duns Scotus, Johannes, franciskan-munk (o. 1266—1308), en av medeltidens skarpsinnigaste teologer, till börden sannolikt engelsman, huvudsaki. verksam i Oxford, d. i Köln. Thomas ab Aquino hade under 1200-talet uppfört en monumental tankebyggnad, som i sig inrymde hela samtidens teologiska och filosofiska vetande. D:s’ betydelse inom den kristna idéhistorien ligger närmast däri, att han ger teologien en annan inriktning och därmed förbereder den upplösning av skolastiken, som äger rum under medeltidens sista skede. D. är visserligen, filosofiskt sett, liksom Thomas »realist» (enl. vårt språkbruk närmast = idealist), men han har dock icke samma tilltro som denne till den rationella spekulationens bärkraft. Detta visar sig såväl däri att D. gärna betonar teologiens »praktiska» karaktär — den intellektuella san-ningstillägnelsen har närmast betydelse ss. medel att giva viljan det riktiga målet —, som däri att D. starkare än Thomas betonar den fastställda auktoriteten ss. utslagsgivande myndighet. De mest i ögonen fallande dragen i D:s’ teologi äro hans utpräglat voluntaris-tiska gudsbegrepp samt hans i jämförelse med Thomas’ mera moralistiska frälsningslära. D. betonar starkt, att den gudomliga viljan är fullkomligt fri och obunden: ingen orsak till Guds viljande kan angivas — det goda är gott, emedan Gud vill det; Gud vill det icke därför, att det är gott. I realiteten har emel lertid denna obundna gudomliga maktvilja enl. D. bundit sig vid en viss given frälsnings-plan. I detta sammanhang framträder nu det moralistiska draget. Under det att Thomas’ frälsningslära genomgående syftar till att betona den gudomliga nådens primat, talar D. om en fortgående växelverkan mellan de mänskliga »förtjänsterna» och den gudomliga nåden — härvid tänkes alltid en viss grad av »förtjänst» föregå nådemeddelelsen. D. fortsätter och utbildar i detta avseende traditionen från den äldre franciskanskolan. En spänning föreligger uppenbarligen mellan det voluntaris-tiska gudsbegreppet och den moralistiska fräls-ningsläran. På samma gång kan D. i sitt voluntaristiska gudsbegrepp söka skydd mot anklagelserna för moralism och »pelagianism» — i sista hand beror, heter det så, människans ställning på Guds fria acception; människornas förtjänster äro nämligen icke sådana, att Gud skulle vara skyldig att acceptera dem. D:s’ hållning skulle därför kunna sägas vara karakteriserad av praktisk moralism och teoretisk antimoralism. G. E. H. A. Dunst, minsta slag av hagel, avsedda för skytte av småfågel. Sv. sort n:r 00, engelsk sort n:r 8, 2,2 mm:s genomskärning på hagel-kornet el. mindre. F. A. Bn. Dunstable [di/nstabal] el. D u n s t a p 1 e, John, engelsk tonsättare (möjl. identisk med Leonel Power) (o. 1370—1453), den mest betydande mästaren före de fransk-belgiska skolorna och som sådan en av de första, som föra den flerstämmiga satsen fram till börjande klarhet. D:s verk utgöras huvudsaki. av kyrkliga kompositioner. Vissa av dem äro utg. bl. a. i »Denkmäler der Tonkunst in Oester-reich», 7 (1900) och 31 (1921) E. A. Dunstan [di/nstan] den helige, engelsk kyr-kopolitikei* (909—988), ärkebiskop av Canterbury 959. D. påbörjade en omfattande reformation av klosterlivet efter Benedikts av Nur-sia regel. Han stödde det politiska enhetsverk, som fortsattes av Alfred den stores efterträdare, men vid behov hävdade han kyrkans självständighet gentemot såväl konungamakten som Rom. S. N Duntravsläktet, Epilo'bium, av fam. Ona-gra'ceæ, med o. 160 arter och en mångfald hybrider, utbreder sig huvudsaki. inom de tempererade områdena. De äro ett—fleråriga, skugga och fuktighet älskande örter med rosafärgade, stundom vita, vanl. i glesa klasar samlade 4-taliga blommor. Av de 17 i Sverige förekommande arterna böra exempelvis nämnas ber g-d u n t r a v, E. monta'num, med åtskilda märkeflikar, kär r-d u n t r a v, E. pa-lu'stre, med hopstående märkeflikar, båda all- — 905 — — 906 —