DUPIN 1876 ständig senator. D. var mycket intresserad av pedagogiska frågor och utgav flera skrifter härom, ss. det mycket spridda arbetet »De 1’éducation» (3 bd, 1850—62, 9 éd. 1872), vidare flera serier »Lettres» i olika ämnen, av vilka finnes i sv. övers. »Bref om uppfostran i hemmet» (1853). S. N. Du Parc [dy pa'rk], Marguerite (eg. M a r q u i s e T h é r è s e), f. de Gorla, fransk skådespelerska (d. 1668), var anställd vid Mo-lières teater i landsorten, kom med honom 1658 till Paris och övergick 1667 till teatern i Hotel de Bourgogne. D. uppbar de tragiska hjältinnornas fack, stod högt i gunst hos Ra-cine och påstås ha varit hans älskarinna. Hon var gift med skådespelaren René D. (eg. Ber-thelot), populär komiker under namnet G r o s-R e n é (d. 1664) och likaledes anställd hos Molière. G. K-g. Duparc [dypa'rk], Marie Eugène Henri, fransk tonsättare (f. 1848), elev av bl. a. César Franck, var en begåvad musiker, vars verksamhet emellertid avbröts av sjukdom. D. har skrivit en symfonisk dikt »Lénore» (efter Bür-gers ballad), pianostycken (»Feuilles volan-tes»), orkester-nocturne och en rad mycket vackra sånger. E. A. Duparc [dypa'rk], Louis, schweizisk geolog och petrograf (f. 1866), prof, i mineralogi och petrografi vid univ. i Genève, har utg. läro-och handböcker i petrografi samt utfört detaljarbeten, bland vilka må nämnas arbeten i Montblancmassivet samt särsk. i Ural, där han undersökt platinans primära förekomst i du-nitbergarterna. K. A. G. Dupe'ra (fra. duper), narra, föra bakom ljuset. Duperron [dypärå'], Jacques Davy, fransk prelat (1556—1618), f. protestant men kom 20 år gammal till Henrik HI:s hov, avsvor sin tro och kom snart i stor gunst hos konungen. D. medverkade sedan vid Henrik IV:s omvändelse och försoning med Rom, invecklades i en häftig polemik med hugenot-terna, särsk. Duplessis-Mornay, och erhöll efter en ryktbar disputation med denne i Fontainebleau 1600 kardinalshatten. Även i diplomatiska beskickningar användes D. av Henrik IV. Efter dennes död drog han sig från politiken men uppträdde vid 1614 års ständermöte skarpt mot tredje ståndets galli-kanska förslag. P. S. Du Petit-Thouars [dy pati' tqa'r]. 1) Louis Marie A u b e r t D., fransk botanist, forskningsresande (1758—1831), ägnade sig först åt militäryrket, företog 1792—1802 vidsträckta utländska resor (Ile de France, Madagaskar och Bourbon), direktor för trädskolan i Roule 1807. D. utgav viktiga floristiska och växt-systematiska verk, särsk. över orkidéerna, och i ett betydelsefullt arbete över vegetationsorganens morfologi uppställde han skottet ss. växtkroppens grundelement. D. undersökte även tjocklekstillväxten hos vissa enhjärtbla-diga växter. O. Gz. 2) Abel A u b e r t D., den föregåendes brorson, sjöofficer (1793—1864), ingick 1805 i marinens tjänst, utmärkte sig på olika sätt ss. fartygschef och blev 1839 konteramiral, 1846 v. amiral. 1842 sändes D. i diplomatiska ärenden till Tahiti, där han lyckades förmå drottningen ställa landet under franskt protektorat. Sedan Guizot givit vika för Englands påtryckningar, återkallades D., som vid hemkomsten mottogs med storartade hyllningar. 1849 var han medl. av nationalförsamlingen. B. Dupin [dypå']. 1) André Marie Jean Jacques D., kallad D. d. ä., fransk politiker (1782— 1865),gjorde sig tidigt bemärkt som advokat och vann stor popularitet genom att 1815 våga jämte Berryer försvara marskalk Ney. D. blev under restaurationen det liberala partiets mest anlitade advokat i politiska processer. Vald till deputerad 1826, tog han livlig andel i julirevolutionen och de politiska strider, som närmast föregingo. Sedan 1817 hade han varit hertigens av Orléans juridiske rådgivare och ägde i hög grad dennes förtroende. Det var D., som under revolutionsdagarna lyckades övertala hertigen att som fransmännens konung taga namnet Ludvig Filip i stället för Filip VII, vilket senare föreslagits för att understryka ordningsföljden inom dynastien. Han förklarade, att hertigen av Orléans kallades till tronen, icke enär han var en Bourbon, utan trots att han var det. Ludvig Filip utnämnde honom till procureur-général vid kas-sationsdomstolen. Som sådan ådagalade D. stor bestämdhet, och under de första åren av julimonarkien ingrep han kraftigt mot de liberala strömningar, som han numera definitivt övergivit. 1832—40 deputeradekammarens president, utövade han ett synnerligen stort inflytande. Hans sätt att leda förhandlingarna och att, när så påfordrades, upprätthålla även gentemot ministrarna kammarens rättigheter samt talartribunens frihet tillvann honom allmän respekt, även om han hade lätt att för — 909 — — 910 —