DUPREZ efterträdare vid S:t Sulpice samt 1926 lärare i orgelspel vid konservatoriet i Paris. D. är bekant som framstående orgelvirtuos, särsk. som Bachspelare, och har ofta företagit konsertturnéer i utlandet (England, Amerika). D. har skrivit en violinsonat, fantasi för piano och orkester, motetter och psalmer, talrika stycken för orgel samt en orgelskola. E. A Duprez [dyprä'], Gilbert Louis, fransk sångare och sånglärare (1806—96), elev av A. E. Choron, 1836—55 förste tenor vid stora operan i Paris, 1842—50 prof, vid konservatoriet; grundade därefter egen sångskola. D. har skrivit talrika kompositioner; mera kända äro dock hans självbiografi, »Souvenirs d’un chanteur» (1888), och i sht hans sångskolor, »L’art du chant» (1845) och »La mélodie» (1873). — Litt.: A. Elwart, »D., sa vie ar-tistique» (1838). V. F. Du Puget [dy pyzä'], Rosalie, fransk författarinna (1795—1875). D., som uppfostrats i Sverige, dit hennes moder emigrerade under revolutionen, översatte, sedan familjen efter restaurationen återvänt till Frankrike, arbeten av C. A. Agardh, F. Bremer, E. Flygare-Carlén, A. Fryxell, Onkel Adam, Tegnér och Topelius till franska. Hon utgav »Chefs-d’oeuvres de théåtre suédois» (1823), »Les Eddas, traduites de Fancien idiome scandinave» (1844) och »Fleurs scandinaves. Choix de poésies» (1858, flera senare uppl.). Svenskar reste ett minnesmärke på hennes grav å Père Lachaise i Paris. Hj. G. Dupuis [dypüi'], Charles F r a n £ o i s, fransk lärd (1742—1809), prof, vid Collège de France i Paris. I sitt arbete »Origine de tous les cultes» (3 bd, 1795) söker D. ge en astral-mytologisk tolkning av alla religioner och har härigenom påverkat den gren av den senare Jesu-livs-forskningen, som framställt Jesus ss. en mytisk person (A. Drews o. a.). S. N. Dupuis [dypü.i'], Jean Baptiste Daniel, fransk skulptör och medaljgravör (1849—99), utförde med säkerhet och finhet en mängd reliefer, både kompositioner (t. ex. »Chloe vid källan», »Madonnan med Jesus-barnet») och porträtt, och blev särsk. berömd som medaljgravör. E. W. Dupuis [dypüi'], S y 1 v a i n, belgisk tonsättare och dirigent (f. 1856), var elev samt senare lärare i kontrapunkt vid Lièges konser-vatorium, blev 1900 kapellmästare vid Monnai-teatern och ledare för populärkonserterna i Bryssel samt är sedan 1911 direktör för Liège-konservatoriet. D. har skrivit orkestersviter, kantater, manskörer, klaversaker, violinlyrik samt operorna »Cour d’Ognon» och »Moina». A.N. Dupuit [dypüi'], Arsène Jules Émile Juvé- nal, fransk ingenjör och nationalekonom (1804 —66), från 1855 statens generalinspektör för vägar och broar. I två artiklar i »Annales des ponts et chaussées», 1844 och 1849, har D. utvecklat synpunkter på värdelärans område, som nära sammanfalla med de betydligt senare gränsnytteteoretikernas. T. E-r. Du Puy [dy püi'], Jean Baptiste Édouard Louis Camille, schweizisk-svensk musiker (o. 1770—1822). Redan tidigt erhöll E. undervisning i musik, kom efter några års verksamhet i Tyskland 1793 till Stockholm, var där konsertmästare i hovkapellet 1793—99 samt debuterade 1799 som sångare, ådrog sig dock Gustaf IV Adolfs misshag och måste därför s. å. lämna landet; blev 1802 sångare och konsertmästare vid operan i Köpenhamn men på gr. av en intimare förbindelse med prinsessan Charlotta Fredrika förvisad 1809; kom 1811 åter till Stockholm och var från 1812 till sin död hovkapellmästare och samtidigt operasångare. — D. var en mångsidig musiker och en typisk konstnärsnatur. Som ledare för hovkapellet visade han sig som en utmärkt dirigent och var genom sin förtrogenhet med fransk tonkonst av betydelse för landets musikliv. För sin vackra, smidiga och omfångsrika stämma (närmast tenorbaryton), sitt eleganta uppträdande och sin obestridliga skådespelartalang var han synnerligen uppburen, främst som Don Juan. Som tonsättare i den franska eleganta och täml. ytliga stilen var D. av mindre betydenhet, även om han utövat inflytande på den en- och flerstämmiga sällskapsvisans utveckling i vårt land. Han har komponerat operan »Ungdom og Galskab» (1806; »Ungdom och dårskap», 1814), sånger, trion »Agander, Pagander och Winberg», kvartetten »Douce harmonie», dansmusik och smärre virtuosa stycken. — Litt.: C. Palmstedt, »E. Du P.» (1866); A. Buntzen, »E. Du P.» (i »Ord och bild», 1902); R. Neiiendam, »Ungdom och dårskap» (1924). G. M. Dupuy [dypüi']. 1) Jean D., fransk politiker och journalist (1844—1919), 1886 direktör för tidn. »Le siècle», 1888—1919 för »Le petit parisien», som under hans chefskap drevs fram till en av Frankrikes och Europas mest lästa tidn. Sedan 1897 ordf, uti parisiska pressyndi-katet, utövade han som sådan stort inflytande. — 919 — — 920 —