DURM världens största läckerhet, trots sin lukt och bismak av svavelväte; den plockas före fullmognad. Fröna rostas och ätas av infödingarna. O. Gz. Duris, grekisk vasmålare, verksam i Aten o. 500—470 f. Kr., genom mängden av bevarade arbeten (34 vaser med målarsignatur jämte ett siort antal osignerade verk) en av det röd-figuriga vasmåleriets bäst kända mästare, vars Vasmålning av Duris. stil präglas av rutinerad linjeföring och fin känsla för det rytmiskt-dekorativa men tillika av en viss, nästan akademisk torrhet utan större originalitet. — Litt.: E. Pottier, »Douris et les peintres de vases grecs» (3 éd. 1923). Jfr V a s m å 1 e r i. H. Sj. Duris från Samos, grekisk historiker, fr. o. m. 301 f. Kr. envåldshärskare på sin fäderneö. D. var verksam som litteratur-, konst- och idrottshistoriker samt inom den homeriska filologien. I sitt huvudverk behandlade han utförligt Hellas’, Makedoniens och de hellenistiska rikenas historia från Epaminon-das fram till o. 280 f. Kr. Som forskare fullföljde han den peripatetiska skolans traditioner; han var en flitig men okritisk materialsamlare med smak för pikanta detaljer och anekdotisk utsmyckning. Av hans alstring finnas endast brottstycken bevarade; hans histo-rieverk har anlitats som källa av Diodoros (se denne). /. H. Durk. 1) Byggn., den stående bjälke, som utgör sidobegränsningen av en dörr- el. fönsteröppning i en träbyggnad, el. de korta, liggande bjälkar, varav ett smalt väggparti i en sådan byggnad är sammansatt. G. W. W. 2) Sjöv. D. betecknar dels å krigsfartyg för varingsrum nere i fartyget för ammunition, minor och sprängmedel, dels å fartyg i allm. golvet i alla slags rum. I t. ex. maskin- och eldrum utgöres d. av lösa durkplåtar, lagda på vinkeljärnsramar. I dessa rum finnes »under durkarna» ett flertal rörsystem. T. Hrn. 3) Zool., benämning på hannen bland duvorna. Durka, skena; uttrycket användes om häst, som förflyttar sig i våldsam fart och härvid icke kan behärskas. Anledningen är vanl. skrämsel men kan även vara felaktig utrustning el. för hårda tygeltag av ryttare el. körsven. S. C-r. Durkheim [dyrkä'm], Émile, fransk sociolog (1858—1917), prof, i Bordeaux och sedan 1902 vid Sorbonne, där han utövade ett utomordentligt inflytande och grundade en samhällsvetenskaplig skola med representanter som Lévy-Bruhl, Bouglé, Hubert och Mauss och med »L’année sociologique» som organ. D. tillhör de främsta märkesmännen inom den moderna sociologien. I sina arbeten har han behandlat mycket olika ämnen, från naturfolkens religiösa föreställningar till självmordet som social företeelse och pedagogikens sociologiska grundvalar. Som forskare utmärkte han sig för stort skarpsinne och metodisk stränghet, måhända även för en viss tendens till djärv konstruktion. Hans kunskapsteoretiska utgångspunkt är den positivistiska riktning, som grundlagts av A. Comte (se denne). Men i olikhet med denne hävdar han sociologiens självständighet gentemot filosofien. Enl. D. är den även oberoende av (individual-) psykologien. Huvudarbeten: »De la division du travail social» (1893), »Le suicide» (1897) och »Les formes élémentaires de la vie religieuse» (1912). G. A. Durkslag, durschslag (från ty. Durch-schlag, till durch, genom), grövre sil av bleck, aluminium el. dyl.; bergstekn., genombrott genom väggen mellan två schakt; i fackspråk även om ett slags verktyg för hålslagning. Durlach [dö'rlaz], stad i Baden, Tyskland, ö. om Karlsruhe, förbunden med denna stad genom kanal; 18,016 inv. (1925). D. ligger på vänstra stranden av floden Pfinz, vid foten av Turmberg. Livlig industri (maskiner, handskar, borstar m. m.), handel med frukt och grönsaker. — D. är känt sedan början av 1200-talet och kom 1227 till Baden. Sedan residenset 1565 flyttats från Pforzheim, var D. till 1715, då Karlsruhe anlades, huvudstad i markgrevskapet Baden-D. (1515—1771). O.P.;N.L.B. Durm [dorm], Joseph Wilhelm, tysk arkitekt och konsthistoriker (1837—1919), uppförde åtskilliga byggnader, särsk. i italiensk renässans, i Karlsruhe, där han var prof, vid polytekniska högsk., samt utgav (från 1887 i — 937 — — 938 —