DUSCH Ostade, tog även (i motiven) intryck av Jan Steen; målade med fin färgstämning krog- och marknadsscener m. m. D. är, utom i de holländska samlingarna, väl representerad i bl. a. Dresden, Wien, Leningrad. Han var även en skicklig grafiker. E. W. Dusch (fra. douche, av ital. doccia, till lat. ductus, ledning; jfr Akvedukt), den badform, där vatten under ett visst tryck, vanl. omkr. 2 atm., slungas mot kroppen. Man skiljer mellan h e 1-d. och 1 o k a 1-d., allteftersom hela kroppen el. endast viss del av denna träffas av vattnet. Vidare skiljer man mellan kal 1-d., var m-d. och moderera d-d. allt efter vattnets temp.; i sista fallet sänkes denna under loppet av d. från 32 till 15° C. el. lägre. — Den vanligaste d.-formen är r e g n-d., då vattnet strömmar ur en stril, i regel fastsatt över den badandes plats och vanl. riktad snett nedåt. I privata badrum har på senare tid i stället med fördel införts s. k. han d-d., där strilen är rörlig och av den badande själv med handen kan manövreras. Vid strå 1-d. riktas en vattenstråle ur ett 8—10 mm. brett munstycke mot den badande; användes oftast som lokal-d. Om fingern el. en liten metallskiva skjutes för en del av munstyckets mynning åstadkommes en s. k. s k i v-d. För lokal behandling av bäckenområdet användes s i t t-d., för vilken liksom för c i r k e 1-d. spec. konstruerade apparater finnas, genom vilka vattnet från skilda håll sprutas mot kroppen. Vid skotsk d. låter man två strål-d., den ena med källkallt, den andra med varmt (40° C.) vatten, omväxlande träffa den kroppsdel, som skall behandlas. — En speciell d.-form, som nyttjas vid vissa badorter, är å n g-d. I st. f. vatten använder man sig härvid av från kondensvatten befriad vattenånga, som man låter utströmma genom ett kort rörstycke mot kroppen. — Vid d. liksom vid bad i allm. är det huvudsaki. vattnets ter-miska inverkan man eftersträvar; den reaktion, som härav framkallas, är i båda fallen i stort densamma (se Bad). Samma försiktighet bör också iakttagas vid d. som vid bad. Särsk. märkes, att d. ej bör träffa huvudet, då särsk. hos äldre personer svindel, huvudvärk el. andra obehag härav kunna uppstå. Hos personer med åderförkalkning är faran för hjärnblödning ej heller utesluten. Vid strål-d. bör ej heller strålen riktas mot hjärttrakten el. maggropen. — Kall-d. bör endast användes av friska personer, bör vara kortvarig (2—3 min.) och får ej tagas, om kroppen förut är avkyld. Modererad d. är däremot att betrakta som en mild badform och kan utsträckas längre (3—5 min.). Den användes oftast som avslutning på ett varmbad. Varm-d. användes mera sällan, vanligast som lokal-d., vid lokala sjukdomstillstånd, ledåkommor, muskelreumatism, ischias m. fl. Samma användning har den skotska d. och ång-d. Härvid åsyftar man att få en riklig lokal blodgenomströmning och värmetillförsel. Framför allt ång-d. (43—45° C.) åstadkommer en kraftig genomvärmning och gives därför med fördel i 2—5 min. före bad- el. massagebehandling. T. H-n. Duse, Samuel August, förf., militär (f. 2/8 1873), löjtnant 1898, major vid Svea art.-reg. 1917, deltog ss. kartograf, meteorolog och hy-drograf i O. Nordenskjölds sydpolsexp. 1901— 03, av D. skildrad i »Bland pingviner och sälar» (1905). D. har vidare skrivit berättelser från sjön, ett flertal detektivhistorier (»Privatdetektiven Leo Carrings märkvärdiga upplevelser», 1913—26) samt skådespel. C. V. J. Duse, Eleonora, italiensk skådespelerska (1859—1924). D. spelade tidigt barnroller vid det sällskap, där hennes föräldrar voro anställda, kom senare under ledning av skådespelaren Flavio Andö och skapade 1879—83, särsk. vid Cesare Rossis sällskap, sitt namn i den moderna franska repertoaren, lade 1883 Rom för sina fötter och ledde därefter eget sällskap. D. företog sedan 1891 upprepade europeiska och sedan 1893 även amerikanska turnéer. I Sverige spelade hon 1895 och 1906. 1909—21 höll sig D. borta från scenen. Hennes förbindelse med G. d’An-nunzio hade av denne i romanen »Il fuoco» (1899) gjorts till föremål för litterär behandling, och D. hade svårt att övervinna det slag, han därmed tillfogade henne. Då hon omsider ånyo framträdde, vann hon emellertid några av sina vackraste segrar, men hennes hälsa var undergrävd, och hon dog i Pittsburg under sin stora amerikanska turné. D. var Sarah Bernhardts arvtagerska ss. den dramatiska scenens världsberömda drottning, men så olik henne som gärna möjligt. Hos D. blev den lysande tekniken aldrig mål, endast medel. Den genomstrålades i varje ögonblick av hennes sällsynt levande, varma, vemodsstämda temperament, som satte ett adelsmärke av den djupaste mänsklighet på de skiftande kvinnogestalter hon skapade. Hennes besjälade konst grep med oemotståndlig makt och med äkta toner från ett skälvande hjärta. Bland D:s roller märkas Desdemona i »Othello», Kleo- — 943 — — 944 —