DUTTON och mekaniken vid Mimosa-bladens rörelser; han fastställde samhörigheten mellan de högre svamparnas fruktkroppar och det i jorden befintliga myceliet. O. Gz. Dutton [duTøn], Clarence Edward, nordamerikansk geolog (1841—1912), började sin bana som militär, blev 1890 major men inträdde 1875 i U. S. A:s geologiska undersökning, där han fick sitt arbetsfält i Rocky mountains. 1887 blev han chef för avd. för vulkanisk geologi. — Bland D:s arbeten märkas en utförlig beskrivning av Colorado canyon och dess bildning samt arbeten över vulkaner såväl i v. Nordamerika som på Hawaiiöarna. 1884 utgav han en utförlig monografi över dessa vulkaner. Även jordskalvet vid Charleston 1886 har D. utförligt skildrat. Bland alla hans insatser i den dynamiska geologien ställes kanske i främsta rummet hans framställning av isostasien (se d. o.) i jordskorpan, en teori, som fått allt större betydelse. K. A. G. Duu'mvir el. duo'vir, plur. duumviri (lat., till duo, två, och vir, man), fornromersk äm-betstitel, buren av olika, parvis fungerande ämbetsmän, t. ex. duumviri perduellio'nis, domare i högmålsbrott. Mest bekanta äro d. iuri dicu'ndo, »tvåmän för rättskipningen», de högsta kommunala överhetspersonerna i en romersk landsortsstad (jfr Municipium), motsvarande konsulerna i Rom. H.Sj. Duun [dün], Olav, norsk förf. (f. 1876). D:s diktning, som uteslutande rör sig med motiv från hembygden, äger styrka och innerlighet i människoskildringen, djup i naturkänslan och genomlyses av en stillsam, ordknapp humor. Hans första böcker äro ej så märkliga: »Löglege skruvar og anna folk» (1907), »Mar-jane» (1908), »Paa tvert» (1909). Sedan följa en rad romaner: »Nökksjölia» (1910), »Si-gyn» (1913), »Det gode samvite» (1916) m. fl., fängslande och psykologiskt intressanta, varefter hans alstring kulminerar i den stora släktcykeln om Juviksfolket: »Juvikingar» (1918), »I blinda» (1919), »Storbryllope» (1920), »I eventyre» (1921), »I stormen» (1923), samtliga i sv. övers. (1924—26). —Litt.: E. Kielland, »O. D.» (i »Ord och bild», 1928). F. S-n. Duva, se Duvsläktet. — D. var en av den kristna församlingens äldsta och mest brukade symboler framförallt på gravvårdar, framställande den himmelska friden och själen, som efter döden fick åtnjuta denna. Vidare tolkades den ss. symbol för gudomlig inspiration (märk d. över predikstolar). D. som symbol för den Helige Ande blev emellertid den mest brukliga (jfr Jesu dop, Mark. 1:10 med parallellställen). Den uppträder tidigt i den österländska kyrkan (en Treenighetsfram-ställning med Guds huvud, d. och Kristus, i den syriska Rabulacodex från 586) och begagnades i Västerlandet åtm. från 800-talet; den nyttjades alltjämt under medeltiden, ej blott vid bilder av Kristi dop utan också i Bebådelse-scenen, vidare i Mariakröningen (i dess senare form, genom Treenigheten) samt i Pingstundret, t. o. m. om flammorna över huvudena där redan beteckna Andens närvaro. Under medeltidens senare årh. framträder d. särsk. ofta i den Treenighetsbild, man kallat »Nådastolen» (d. över Gud Faders huvud el. framför hans bröst över den korsfäste). I nyare tid blev d., ofta i glänsande gestalt, en av den kristna symbolikens förnämsta bilder i både den katolska och den protestantiska världen; så i sht under barocken, t. ex. i de många visions-bilderna hos Ribera o. a. spanska mästare. E. W. DuvaT [dy-], Alexandre Vincent Pineux, fransk teaterförf. (1767—1842), deltog ett par år i nordamerikanska frihetskriget, verkade som ingenjör, arkitekt, från 1790 som skådespelare och från 1808 som teaterdirektör, blev 1812 medl. av Franska akad. och var från 1831 föreståndare för arsenalbibi, i Paris. D. skrev en rad teaterstycken, bl. a. »Le tyran domestique» (1805, »Den elake husbonden», 1811), »La jeunesse de Henri V» (1806, »Henrik V:s ungdomsår», 1810) och texten till Méhuls opera »Joseph» (1807, »Josef i Egypten», 1856). D. var en ivrig motståndare till den romantiska skolan, som han bekämpade, bl. a. med »De la littérature romantique» (1833). Hans »Oeuvres» utgåvos 1822—25 (9 bd). G. K-g. Duva'l [dy-], E. E., fransk målare, se A m a u r y-D u v a 1. Duval-Jouve [dyva'1-zo'v], Joseph, fransk botanist (1810—83), inspektör för undervisningsväsendet i Strasbourg, utgav en omfattande monografi över de franska Equise'tum-arterna (1863) och värdefulla undersökningar över gräsens anatomiska byggnad (1870). O. Gz. Duwall, adliga och friherrliga ätter, utgrenade från den skotska ätten Mac-Dougall, av vilken en medl., Albrekt Ma c-D o u g a 11 (1541—1641), inkom till Sverige o. 1594 och senare blev änkedrottning Kristinas fogde över örbyhus och Tierp. Av hans söner blev en naturaliserad sv. adelsman 1638; dennes ätt — 947 — — 948 —