DVÄRGAG en ofullst. utveckling av extremitetsskelettet, i det att epi- och diafyserna i de långa benen allt för tidigt sammanväxa. Armar och ben kunna därför ej nå normal längd samt bli vanl. mer el. mindre deformerade och klumpiga. Huruvida denna tillväxtstörning, ss. många antaga, beror på rubbad verksamhet hos hjärn-bihanget, är ej med säkerhet visat, men under alla förhållanden är denna d.-form ärftlig och tyckes liksom den förutnämnda ärvas ss. en recessiv egenskap. — Den d.-växt, som uppträder vid inkretoriska rubbningar, har man i vissa fall kunnat bekämpa. Man har näml, emellanåt lyckats att genom tillförande av preparat, beredda av djurs inkretoriska körtlar, ss. ersättning för den förefintliga bristen i individens körtelfunktion, få en ännu ej helt avstannad tillväxt åter i gång. Emellertid är vår kännedom om det inkretoriska systemet ännu så bristfällig, att behandlingen av dessa tillväxtrubbningar alltjämt är trevande och ofullständig. T. H-n. Myt. Typiskt för myternas d. är småväxthet och fulhet, bostad i berg el. under stenblock, guldrikedom, smide. I vår äldsta källa, Eddan, skildras d. som lömska och beräknande, naturliga fiender till gudarna, guldsnikna, kunniga i att tillverka (»smida») undersamma tingestar, ss. osynlighetshamnar.och förfarna i att brygga övernaturligt starkt öl. — I nutida folktradition gå d. igen i troll och vättar (se d. o.), men ordet har så gott som försvunnit ur nutida folkspråk. Småväxtheten, men icke d:s övriga kännetecken, återfinnes även hos tomtar och nissar (se d. o.). I. Lqt; v. S-w. Dvärgag, Cy'perus fuscus, enda art i Sverige av halvgrässläktet Cy'perus, är en 3—15 cm. hög, 1-årig ört med tätt tuvade, endast vid basen bladiga strån och i flock- el. huvudlika blomställningar samlade, mörkbruna ax. Förekommer sällsynt på uttorkade sjöstränder i Skåne och på Gotland. A. V-e. Dvärgbarrvecklare, Sema'sia (Epino'tia) nana'na, en vecklare-f järil med mörkbruna framvingar med breda, av ljusgrå linjer bildade tvärband; vingbredd 9—10 mm. Larverna minera i granbarr och sam- Dvärgag, Cyperus fuscus. manspinna dessa, varigenom avsevärd skada kan åstadkommas på knoppar och skott. E. W-n. Dvärgbjörk, se Björk. Dvärgbock, Neo'tragus pygmce'us, en liten, i Västafrikas skogar förekommande dvärgantilop. Dess höjd över marken utgör endast 25 cm. Färgen är rödbrun med vit undersida. H. W. Dvärgbuske, beteckning för buskväxter med en höjd av 0,i—1 m. De ha ofta kraftigt utvecklat rotsystem, korta ej sällan nedliggande, oregelbundet krökta och rotslående grenar samt utomordentligt smala årsringar. D. gå nordligare än andra vedväxter, bilda ett karakteristiskt inslag i alpfloran och äro allmänna å tundror, öknar och stäpper. Typiska d. äro t. ex. ljung, pors, lingon- och blåbärsris. O. Gz. Dvärgdykare, zool., se Dykarantiloper. Dvärgfalk, art av falksläktet (se d. o.). Dvärgfladdermus, en art fladdermöss (se d. o.). Dvärgflodhäst, se Flodhästar. Dvärgfolk. Med d. menar man människoraser, vilkas genomsnittliga kroppslängd ej överstiger 150 cm. hos mannen. Till dessa d. el. pygméer i egentlig bemärkelse ansluta sig pygmoiderna, stammar, som i sin kroppslängd stå pygméerna nära men vilkas genomsnittliga kroppslängd överstiger 150 cm. men understiger åtm. 158 cm. Verkliga pygméer förekomma i Centralafrika, på Andamanerna, Filippinerna, Nya Guinea och Amiralitetsöarna. Mest bekanta bland dessa äro de afrikanska pygméerna, Akka, Ituri, Eve, Abongo m. fl.; och sannolikt höra även buschmännen till denna grupp. Individuella mått hos den fullvuxne av 121 cm. äro relativt vanliga. Pygmoiderna utgöras av Wedda, Senoi, Toala, Se-mang och många andra, måhända ock lappar och vissa japanska stammar. Stora antropologiska skiljaktigheter råda mellan olika pygmé-och pygmoida stammar inbördes; de kunna därför icke betraktas ss. rester av någon ur-sprungsform till människan. Även prehistoriskt äro dvärgformer bekanta från Europa, ss. från Schweizersbild, Egolzwyl, Chamblandes, Les Grottes aux Fées. F. n. synes vara sannolikast, att dvärgformerna äro att betrakta ss. urart-ningstyper. De äro rester av ursprunglig befolkning, som drivits in i för levnadsförhållandena svårtillgängliga områden, där de i följd härav småningom urartat. G. B-n. Dvärggren, brakyblast, bot., ett skott, vars spetstillväxt förhållandevis tidigt upphör, så att axeln blir förkortad. D. ha i regel annan uppgift än vanliga skott, i det att de ofta äro bärare av assimilationsorgan (surtorn, flera barrträd), blommor (hängväxter m. fl.) el. reservorgan (lökväxter). O. Gz. — 967 — — 968 —