DÜHR1NG lighet. Småningom har man fäst mera avseende vid kraftens riktning och kvalitet, dess överensstämmelse med sedliga normer. Ännu en förskjutning har ägt rum: från att mera se på den yttre överensstämmelsen med normen (legaliteten) har man lagt huvudvikten på själva sinnesförfattningen (moraliteten). D. är en beskaffenhet hos viljan. Grekerna räknade med 4 kardinal-d., vishet, tapperhet, måttfullhet och rättvisa, vilka av Platon fingo en ny innebörd, därigenom att han betonade det gemensamma i dem, så att var och en blev hela d. från en viss sida fattad —■ åter en viktig förskjutning i uppfattningen av d. Om andra indelningar närmare under de särskilda filosoferna. Se även Etik. H. L. Dyggve, konung av Ynglingaätten (se d. o.), omtalas i dikten »Ynglingatal», i »Historia Nor-vegiæ» och av Snorre. Enl. dikten skall D. ha dött sotdöden, Snorre meddelar dessutom, att D. var son till Domar och den förste av Ynglingaätten, som kallade sig konung; hans företrädare skulle ha benämnt sig drottar. B. Dygn, jordens rotationstid. Ss. enhet för den astronomiska tidräkningen och för all tidräkning över huvud är d. att betrakta ss. en av naturvetenskapernas viktigaste konstanter. Ss. enhet kan ej användas rotationstiden i allm. utan rotationstiden vid ett visst bestämt tillfälle, t. ex. 1/i 1900, och det är då nödvändigt att bestämma rotationstidens förändring under seklerna. Man har därvid funnit, att denna förändring knappast är märkbar under historisk tid. Till detta resultat har man kommit förnämligast genom undersökningar över solförmörkelser under babylonisk och grekisk tid. En högst obetydlig ändring i jordens rotationstid vore tillräcklig för att väsentligen ändra orter och tider för en förmörkelse och skulle bli märkbar, även om den observerade förmörkelsens tidpunkt är täml. osäkert bestämd. Tages ännu längre tidrymder i betraktande, ställer sig saken annorlunda. Man får då använda den celesta mekaniken för att bestämma förändringarna i jordens rotationstid. De resultat, man härvid kommit till, kunna enl. G. H. Darwin sammanfattas ung. på följ, sätt. Mycket långt tillbaka i tiden, då jorden ännu var ett glödande klot och beskrev sin bana kring solen utah någon måne i sällskap, minskades kontinuerligt jordens rotationstid, dygnet, på gr. av värmeutstrålningen och jordens sammandragning. Denna minskning av d. fortsattes, ända till dess d. uppgick till o. 5 av våra nuv. timmar. På gr. av jordklotets hastiga svängning avsnördes då, ss. en kropp, från jordens ekvator vår nuv. måne, som till en början rörde sig på 5 tim. runt jorden men senare avlägsnade sig och fick allt längre omloppstid, samtidigt med att även jordens rotationstid, blev allt längre och längre, r. n. är, ss. vi veta, d. 24 tim., men förlängningen, som förorsakas av månens flodverkan (se Ebb och flod) på den roterande jorden, fortsätter, även om det går långsamt, ända till dess d. uppgår till o. 55 gånger vårt nuv. d., då även månen på samma tid gör ett varv kring jorden, så att såväl jorden som månen då ständigt vända samma sida åt varandra. — Det dygn, vars förändringar härmed skisserats, kallas även stjärntidsdygn, enär jordens rotation här antages hänförd till ett stillastående system, ss. stjärnorna approximativt kunna anses vara. Man använder dessutom s o 1 d y g n och medelsoldygn. Soldygnet är jordens rotationstid hänförd till solen el., på annat sätt uttryckt, tiden för solens rörelse ett varv kring jorden. Denna tid varierar rätt betydligt från den ena dagen till den andra på gr. av solens rörelse bland stjärnorna. Ett medelsoldygn återger medelvärdet av ett soltids-dygn med tillhjälp av en fingerad medelsol (se d. o.). Ch. Dygyttja. På bottnen av sådana sjöar och andra vattendrag, vilkas vatten på gr. av närvaro av humusämnen är svagt gulfärgat, uppstår vanl. en slamavlagring, representerande ett övergångstadium mellan gyttja och dy (se d. o.; jfr Biologiska sjötyper och Bottenavlagringar), som betecknats som d. E. N. Dühring, Eugen, tysk filosof och vetenskaplig förf. (1833—1921), blev först jurist men måste efter avlagd examen på gr. av blindhet uppge denna bana och blev docent i filosofi vid univ. r Berlin. D:s lidelsefulla angrepp mot universitetet och mot enstaka prof, ledde emellertid till en strid med fakulteten, som slutade med att man 1877 berövade honom rät ten att föreläsa. Oböjd av de yttre svårigheterna levde han sedan av föredrag och skrift-ställarskap. D. var icke någon djup, men en skarpsinnig, synnerligen kunskapsrik och mångsidig tänkare; på filosofiens område, företrädde han, under skarp polemik mot Leibniz, Kant och Hegel, en realistisk, till Comte anknytande positivistisk ståndpunkt (»Kritische Geschichte der Philosophie», 1869, — 989 — — 990 —