DÜHRSSEN »Logik und Wissenschaftstheorie», 1878, »Wirklichkeitsphilosophie», 1895), och trots allt lidande omfattade han en optimistisk, livsbejakande världsåskådning, som skulle träda i religionens ställe (»Der Wert des Lebens», 1865). Som nationalekonom arbetade han, hu-vudsakl. i anslutning till Careys och Lists idéer, för social lagstiftning, men mot marxismen (»Kritische Geschichte der National -ökonomie und des Socialismus» 1871, »Kritische Grundlegung der Volkswirtschaftslehre», 1866; mot honom skrev F. Engels »Herr E. D:s Umwälzung der Wissenschaft», 1878). D. var också verksam på naturvetenskapens område framför allt med den av fak. i Göttingen prisbelönade »Kritische Geschichte der allgemeinen Principien der Mechanik» (1872). Ett grunddrag hos D. var en fanatisk rättskänsla, som dock vittnade mera om hat än om kärlek: därav härledde sig hans försvar för verkligen el. skenbart förbisedda (Robert Mayer, uppställaren av lagen om energiens oförstörbarhet), hans kamp mot auktoriteterna (bl. a. Lessing, Goethe) och hans omåttliga, till förföljelsevansinne gränsande misstrogenhet (här är även ursprunget till hans antisemitism att söka). Han kände sig som samhällsreformator (hans tidskr. »Personalist und Emancipator»). — D. har utg. självbiografien »Sache, Leben und Feinde» (1882). — Litt.: E. Döll, »E. D.» (1893). E.v.A. Diihrssen, Alfred, tysk läkare (f. 1862), 1886—93 överläkare och barnmorskelärare vid Charité i Berlin och intill 1913 prof. där. D. uppfann 1896 det s. k. vaginala kejsarsnittet (se d. o.). E. L. Bn. Dyk [dik], V i t o r, tjeckisk förf, (f. 1877), verksam även ss. tidningsman och politiker (senator sedan 1925), har skrivit nationellt betonad lyrik av sarkastiskt lynne, »Livets kraft» (1898), »Satirer och sarkasmer» (1905), »Fönstret» (1921) m. fl. diktsamlingar, och jämte åtskilliga noveller förf, två större romaner, tidsskildringar från 1890-talet (utg. 1905 och 1907), rika på psykologiskt intressanta detaljer men av lös journalistisk krönikeform. Ett versdrama, »Don Quijotes självbesinning» (1913), anses äga stora konstnärliga förtjänster. Agr. Dykand, zool., se Dykänder. Dykapparater, se D y k e r i. Dykarantiloper, tofsantiloper, Cepha-lophi'næ, en underordn. bland antiloperna (se d. o.), omfatta smärre former med hårtofs på hjässan och korta, vanl. tillbakariktade horn. De talrika arterna hänföras till ett huvudsläkte, Cephalo'phus, som är utbrett över hela Afrika s. om Sahara. Släktet upp delas i 4 undersläkten, av vilka märkas skogs-dykarna, som tillhöra urskogsområdet och omfatta flera arter, bland dem den största inom släktet, jättedykaren (C. silviciiltris), av ett rådjurs storlek; dvärgdykarna, små arter av knappast en hares storlek, förekommer även utanför skogsbältet ända ned i Kaplan-det, och de s. k. äkta dykarna el. stäppdykarna, som uppehålla sig på stäpperna från Senegambien till Kap. H. W. Dykare, se D y k e r i. Dykare, Dyti'scidæ, en med jordlöparna (se d. o.) nära besläktad skalbaggsfam., omfattande över 150 sv. arter, de flesta helt små, den största, Dyti'scus lati'ssimus, med en längd av ända till 44 mm. och en bredd av 30 mm., alla anpassade för liv i vatten. Kroppen är Dytiscus marginalis. bred och plattad, på undre sidan kullrig, till färgen oftast svart. Bakbenen äro utbildade till plattade, årlika, i kanten hårfransade sim-organ; antenner tråd- el. borstlika. Tarserna äro 5-ledade, med de 3 första lederna å fram-benen hos hannen av de större arterna om-bildade till sugskålar, varmed honan fasthål-les vid parningen. En annan sekundär köns-karaktär äro de starkt längsfårade täckvingarna hos somliga arters honor. Både larven och den fullbildade skalbaggen leva i stillastående vatten. D. äro luftandande djur; tid efter annan måste de därför komma upp till vattenytan för att hämta luft. De äga väl utbildade flygvingar men flyga endast om natten för att uppsöka nya vattensamlingar. Äggen läggas i vattenväxternas stjälkar och blad, vari honan borrar dem in med sitt ägglägg-ningsrör. — Larverna äro långsträckta, med stort, plattat huvud och långa, spetsiga, skär-formigt böjda överkäkar, som genomsättas av en i munhålan utmynnande kanal, genom vilken de utsuga sitt byte. Bakkroppen ändar i två oledade, håriga bihang. Både larven och det fullbildade djuret äro oerhört glupska rovdjur, levande av alla slags smärre vattendjur, — 991 — — 992 —