DYNAMISK BALANSLÄRA drag. Det dynamiska livet gör sig gällande ant. ss. motsättning mellan starkt och svagt, forte och piano, el. som småningom växande och avtagande tonstyrka, crescendo och decrescen-do (diminuendo). D:s viktigaste lag är växande styrka fram till frasens tyngdpunkt, avtagande efter tyngdpunkten. Se A g o g i k. — Litt: H. Riemann, »Musikalische D. und Agogik» (1884). F.S-l. Dyna'misk balanslära. Allt efter det ändamål, för vilket en balansräkning (se d. o.) uppgöres, får man lägga olika synpunkter på värderingen av de däri ingående olika förmö-^enhetselementen. Gäller det t. ex. att låta balansen så verklighetstroget som möjligt redovisa för företagets förmögenhet, blir dess utseende ofta ett helt annat, än om redovisningen för vinsten, resp, förlusten under räkenskapsperioden anses vara det väsentliga. Den d. b., som till sin upphovsman har prof, vid univ. i Köln E. Schmalenbach, behandlar de värderingsprinciper, som böra iakttagas, om man i balansen vill ha ett medel att fastställa den för en period riktiga vinsten el. förlusten. Grundtanken i denna värderings-lära är den s. k. periodiseringen: man måste noga överväga, huruvida en viss uppoffring, resp, avkastning bör hänföras till den period, då den uppkommit, el. till en tidigare el. senare. — Litt.: E. Schmalenbach, »Dynamische Bilanz» (4 Aufl. 1926). Andra balansläror äro den organiska och den statiska (se d. o.). Vhgn. Dyna'misk elektricitet, elektricitet, som befinner sig i rörelse. Motsatsen är statisk elektricitet, elektricitet i vila. Dyna'misk gasteori, se Kinetisk gasteori. Dyna'misk geologi är den del av geologien, som behandlar de på jordklotet verksamma krafterna och resultaten av deras arbete. D. g. sammanfaller till stor del med geomorfolo-gien (se d. o.), men denna är mera deskriptiv, medan den d. g. är mera analytisk. Man särskiljer inom d. g. 2 avd., av vilka den ena omfattar resultaten av de utifrån verkande (exogena) krafternas arbete och den andra resultaten av de inifrån verkande (endogena) krafterna; man benämner dessa delar också e x-t e r n och interndynamik. K. A. G. Dyna'misk metamorfos [-å's], geol., se Bergartsmetamorfos. Dyna'mlsk meteorologi har till uppgift att studera rörelser inom atmosfären på grundvalen av de krafter, som verka på luften. Ett specialområde av luftens dynamik är dess termodynamik, som på grundvalen av värmelagarna vill undersöka förändringarna i dess värmetillstånd. — Ett studium av meteorolo gisk dynamik kan företagas dels empiriskt, dels teoretiskt. Den empiriska metoden består i insamlande av material från meteorologiska stationer, vilket ordnas efter ovannämnda grunder, varefter beskrivning av fenomenen företagas (deskriptiv metod) el. man utför experiment i laboratorier med luft under försök att bäst möjligt efterlikna förhållandena i atmosfären (experimentell metod). Teoretiskt arbetar man med tillhjälp av matematiken. Härvid studerar man ofta de s. k. hydrodyna-miska och termodynamiska differentialekvationerna. Dessa kan man dock ännu icke generellt lösa. Emellertid gives dock möjlighet att göra inskränkande antaganden och på så sätt skapa en mer el. mindre schematisk bild av processerna. Denna metod har varit till stor hjälp för förståelsen av de dynamiska processerna i atmosfären. Jfr Meteorologi — Litt.: J. v. Hann & R. Süring, »Lehrbuch der Meteorologie» (4 Aufl. 1926); F. M. Exner, »Dynamische Meteorologie» (2 Aufl. 1925). H. K-r. Dynami'sm, resp, dynamistisk (till grek. dy'namis, kraft, möjlighet), fil., beteckning för varje uppfattning, som återför all tillvaro och allt skeende till krafter och deras spel. Dessa krafter kunna därvid fattas ss. ant. andliga el. fysiska. Jfr Voluntarism. — Litt.: A. H. Lloyd, »Dynamic idealism» (1891). A.N. Dynami't (till grek. dy'namis, kraft) är den gemensamma benämningen å de plastiska sprängämnen (se d. o.), som erhållas genom uppsugning av nitroglycerin i härför lämpliga ämnen. Nitroglycerin (se d. o.) utgör en olje-artad vätska, som lätt exploderar vid slag. Före tillkomsten av d. försökte man införa det rena nitroglycerinet, sprängolja, enbart för sprängning, men dess handhavande erbjöd så många risker och medförde så många olyckor, att det snart nog visade sig omöjligt att på denna väg utnyttja nitroglycerinets fördelar i övrigt. 1863 uppfann svensken A. Nobel d., som först utgjordes av en blandning av nitroglycerin och pulver av svartkrut men redan 1867 ersattes med den likaledes av Nobel uppfunna gur-d. Denna bestod av intill 4 viktsdelar nitroglycerin på 1 viktsdel kiselgur (se d. o.) och blev därvid mycket kraftigare än den förstnämnda d., som bestod av 1 del nitroglycerin och 8 delar krut. Ehuru kisel-guren var mycket fördelaktig med hänsyn till sin förmåga att absorbera nitroglycerinet och f. ö. att ge d. lämplig konsistens, innebar den dock en vid explosionen overksam beståndsdel. Av denna anledning övergingo sedermera Nobel såväl som andra uppfinnare till att ersätta kiselguren med sådana ämnen, som vid explosionen bidrogo att öka gasvolymen, och — 1003 — — 1004 —