DYSTELEOLOGISKA nare Gude, vars norska landskap med sin vildmarksstämning snart blevo på modet. Mer el. mindre influerade av honom voro Cappe-len och Bodom, Askevold, Müller, Nielsen och L. Munthe, under det att bl. a. Sundt-Hansen odlade genre. — Av finska målare i Düsseldorf märkas P. Jansson och A. Liljelund, bägge folklivsskildrare. En landska psmålar-grupp omfattade Holmberg, elev av Gude, samt O. Kleineh och H. Munsterhjelm. — Förste man i Düsseldorf bland svenskarna var D’Unc-ker, som helst skildrade humoristiskt uppfattade tyska vagabondtyper. För många av svenskarna fingo de norska målarna stor betydelse; så var t. ex. Nordenberg i sina bonde-livsskildringar starkt påverkad av Tidemand, medan Wallander odlade en mera stojande genre. Koloristen bland svenskarna var Jernberg, som bl. a. målade figurrika marknadsbilder, under det Fagerlin blev oöverträffad i sina berättande interiörer från holländska fiskarstugor. Av sv. landskapsmålare i Düsseldorf stannade Nordgren där till sin död. Här inföll Marcus Larssons genombrottstid, här fick E.Bergh sin skolning, och här tillbragte Wahlberg 6 studieår. Av skånska målare fingo Kallenberg och Rydberg delvis sin utbildning i D. Till en yngre generation hörde A. Kulle och A. Montan. Från 1870-talet stelnade D. i efterromantik och småborgerlighet; dess betydelse avtog också alltmera. M. Bjn. Dysteleolo'giska sägas sådana bildningar hos en organism vara, vilka icke ha någon betydelse (t. ex. rudimentära organ, ss. öronmusk-lerna hos människan) el. som kunna vara skadliga (t. ex. blindtarmens maskformiga bi-hang hos människan). H. W. Diister, Benjamin, äventyrare (o. 1682— 1730), f. i Finland, där fadern var länsman; gick i guldsmedslära i Viborg, men hans övriga ungdomsöden äro föga kända. 1723 erhöll han under namnet Düsterstern ryskt pass för utresa från Riga och uppträdde 1724 i Stockholm. Utfattig, arbetslös och begiven på dryckenskap, försörjde han sig med att parasitera på småborgare, vilka han underhöll med fantastiska historier om sina hjältedåd ss. adjutant vid Karl XII:s livgarde, lidanden i rysk fångenskap m. m.; i dec. s. å. begav han sig till Uppsala och lyckades där på gr. av ytlig likhet med Karl XII inbilla okunnigt folk, att han vore denne konung, nyss återkommen från fångenskap i Bender; han skrev sig Ca-rolus J. H. Trots att D:s sammanhangslösa tal varslade om sinnessjukdom, väckte han bekymmer på högsta ort, häktades för högförräderi och insattes på Kastenhof i Stockholm. Härifrån avsände han ett par brev till Dalarne, i vilka han sökte förmå allmogen till resning. Ehuru D:s sinnessjukdom var uppenbar, dömdes han att schavottera vid skampålen, varefter han insattes på Danviks hospital. Några av hans anhängare straffades med prygel och fängelse. — Litt.: S. E. Bring, »B. D.» (i »Karolinska förb:s årsbok», 1917). P. Dhl. Dystrofi' (grek, dys-, se d. o., och trofe', näring), en äldre benämning på vissa atrofiska rubbningar (se A t r o f i), vilken ännu användes t. ex. i sjukdomsnamnen dystrophi'a adiposo-genita'lis (se Hjärnbihang och Dvärg) och dystrophi'a musculo'rum progressi'va (se Progressiv muskelatrofi). T. H-n. Dystrof sjötyp [-å'f], se Biologiska s j ö t y p e r. Dyti'scidae, Dyti'scus, skalbaggsfam., resp, -släkte, se Dykare. Dy'veke (d. 1517), Kristian H:s av Danmark älskarinna. Konungen råkade D. i Bergen och förde henne och hennes moder, holländskan Sigbrit (se denna), med sig till Oslo och senare till Danmark (1513). Konungens förhållande till D. fortfor även efter hans giftermål, trots protester från hans svåger Karl V m. fl. D. bodde nu jämte sin moder, som utövade ett starkt inflytande på konungen, i Köpenhamn. 1517 avled D. plötsligt. De närmare omständigheterna härvidlag äro okända, men hennes död har av 1500-talskrönikörerna skildrats på olika sätt. Adelsmannen Torbern Oxe (se denne), heter det hos en förf., skulle ha sänt D. förgiftade körsbär, av vilka hon dött; enl. en annan källa skulle denne ha på otillbörligt sätt eftersträvat hennes gunst. — D:s person är ej närmare känd. Hon har ofta behandlats i dikt och musik, t. ex. i P. A. Heises romanscykel »D:s Sange» (till ord av H. Drachmann) och J. Bartholdys opera »D.». I. A. Dyvelsträck (från Ity. duivelsdreck, eg. »djävulsträck»; jfr sv. dial. dyvla, svärja, och dyvla pä), Asa fæ'tida, det intorkade sekretet från de underjordiska delarna av på Persiens, Afganistans, Turkestans och Västtibets saltstäpper växande arter av släktet Fe'rula (se d. o.), manshöga växter, bildande formliga småskogar. Rot och rotstock äro kraftigt utvecklade, och ur den senare utvinnes sekretet vid tiden för bladens nedvissnande på så sätt, att jorden kring växten avlägsnas och ett vågrätt snitt göres genom rotstockens övre del, varvid en vit, till en början tunn, senare tjockflytande vätska utsipprar och stelnar på växten och jorden omkring. D. bildar fria el. sammanklibbade korn, till färgen brungula—gråvioletta, ofta inbäddade i en röd massa. Lukten är stark, lökartad, för de flesta ytterst vidrig, smaken skarp och bitter. D. består av — 1023 — — 1024 —